En vackert men kall morgon och så i väg väl påbyltade. När vi kommit förbi statyn över Sankt Bernard öppnade sig avgrunden. En stenig åsnestig dök nerför bergsidan. Normal vandringstakt om 4 km per timme var alls inte aktuellt. Det gick långsamt och försiktigt med myrsteg. Det var synd att man hela tiden måste se var man satte fötterna när det nu var så väldigt vackert omkring oss. På den branta, steniga, smala och utsatta stigen på omkörda av ett gäng italienska cyklister på mountainbikes. Det kändes inte just.
Längre ner blev stigen bredare och vi gick genom en skog av lärkträd. Pittoreska byar började dyka upp. Så småningom, i St Rhemy-en-Bosses stannade vi och åt lunch med jättegod lokal lufttorkad skinka och Fontina från trakten.
Nu var Karins ben trötta och insisterade på att få åka buss sista 5 km medan Johan pliktskyldigt gick resten av etappen. Sanningen att säga var det en mycket vacker väg i höstfärger men nog var han ganska mör när han kom fram.
I dag har vi gått till Echevennoz
Det är mycket nerför förstås
Efter 1300 meter
Så vet man rätt väl vad man heter
Och kroppen känns faktiskt mest som en kloss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar