17 oktober Fiorenzuola - Fidenza (24 km)

Tåg tillbaka till Fiorenzuola i sol som sken genom kvarvarande dis och ljuvliga färger. Johan fick dock inte de avslutande vyer av Apenninerna som han hade räknat med. Ungefär vid kaffedags kom vi fram till klostret Chiaravalle della Colombia. Det var ett cistercienserkloster som ingick bland dem som Bernhard av Clairvaux hade grundat i mitten av 1100-talet. Den var cisterciensermässigt stramt och vackert inuti. Det var dessutom fortfarande aktivt. 

På vägen passerade vi sedan ännu ett kloster där Johan utlöste larmet när han ville titta närmare på högaltaret. Det lät förfärligt och under någon minut, men inte en själ dök upp, så vi kunde smyga oss därifrån. Efter en fotpaus var det bara att gå fram till Fidenza och till vårt hotell som väntade på oss.

Genomgående för vår vandring har varit att vi har häpnat över hur den ena makten efter den andra erövrat, plundrat, gått under och återuppstått under århundradena. När romarna besegrade gallerna, som var först i norra Italien, anlade de militära kolonier och byggde vägar som knöt samman kolonierna och möjliggjorde handel och militära kampanjer. Men, romarriket gick under och avlöstes under 500-talet e Kr av först östgoterna, sedan östromerska riket och på 600-talet langobarderna. De, i sin tur, behärskade området till ca 775 e Kr, och under den tiden utvecklade de området och befäste kristendomens ställning. Vid slutet av 700-talet kom så frankerna under Karl den store och erövrade norra Italien.

16 oktober Piacenza - Fiorenzuola d’Arda (32 km)

Vi började med att åka buss till Pontenure och fick därmed ner etappen till 23 km, vilket räckte bra. Johan var fortfarande lite avslagen så Karin, som var pigg, fick ta en större del av ansvaret. Vägen var lätt och färgerna fantastiska. Det kändes som om vi gick i ett akvarellandskap. På ena sidan milda höstfärger och på den andra sidan i motljuset var den nyplöjda jorden svart mot disig bakgrund där vi började skönja Apenninernas förberg. 

Vi passerade ett par renässansslott och efter det ena kom vi förbi en jättestor anläggning för produktion av mjölkprodukter, men vi såg inte skymten av några kor. Överhuvudtaget var det intressant med Po-slätten att jordbruket var så ensidigt inriktat på att odla. Det hände några gånger att vi passerade grisfarmer, avslöjade av den jobbiga lukten, men inte mycket mer.

Eftersom det var måndag var alla caféer och matställen stängda så vi fick ingen lunch. Dessbättre hade vi för första gången köpt några chokladkakor som nödproviant så det fick bli vår lunch. 

I guideboken förvarnades att ett vadställe kunde bli besvärligt vid regn och att man åtminstone borde vara beredd att ta av skor och sockor och gå barfota över. När vi kom dit fanns inte en droppe vatten. Det var snustorrt så det var bara att gå på.

Väl framme i Fiorenzuola hoppade vi på tåget och åkte in till Fidenza. Där väntade oss ett enkelt hotellrum, men med oerhört vänligt, men lite speciellt, värdfolk, och en mycket god middag.

15 oktober Piacenza

Vi började med katedralen som framför allt hade en fin lombardisk fasad med rosa marmor. Inuti var den vacker och romansk men också ganska stram och enkel. Därefter åt vi lunch och hamnade då mitt upp i en triathlontävling där cyklister och löpare ven kring benen. Vi lyckades ta oss förbi cyklisterna och ta oss till det stora Palazzo Farnese. Det var betydligt bättre än vi hade ställt in oss på. Tavlorna var bättre med en mycket fin Botticelli som höjdpunkt.

Eftersom vi fortfarande var lite avslagna åt vi middag på hotellet.

14 oktober Orio Litta - Piacenza (32 km)

Karin stannade i Piacenza men Johan ville gå längs Po. Han tog tåget tillbaka till Orio Litta och började gå. 

Morgondimmorna höll på att lätta och eftersom jag ville ha bild på Po i morgondimma gick jag mycket fort. På den här etappen fanns det två alternativ. Antingen gick man fram till Po och där kunde man färja över till den andra sidan. Det var den klassiska vägen men den drunknade snart i trafik och förorter till Piacenza. Då hade man blivit tvungen att åka kollektiv en bra bit. Alternativet var att gå på en cykelväg på strandbanken. Jag tyckte det verkade bra med Po inom synhåll och ingen biltrafik. Och om det behövdes fanns det säkert en buss någonstans. Den kalkylen höll inte. Visst slapp jag bilarna, men strandbanken låg utom synhåll från Po och cykelvägen betydde asfalt i 25 km. Dessutom gick den längs en hårt trafikerad landsväg, som inte gick att komma över till byarna med busshållsplatserna. Kort sagt var det bara att gå på och det fick konsekvenser. På kvällen lockade tanken på mat inte alls och för första gången i mitt liv hoppade jag över middagen. Karin däremot började äntligen piggna till.

13 oktober Pavia -Santa Cristina e Bissone (28 km)

Vi kände oss inte mogna för en så lång etapp så vi tog tåget från Pavia till Belgioioso, vilket innebar 15 km vandring. I Belgioioso gick vi förbi ett stort  renässansslott. Det var stort och, som så många av de slott som dök upp längs vägen, ganska förfallet. I det här slottet satt Frans I av Frankrike fången efter att ha blivit slagen av Karl V vid Pavia. 

Vi fick gå en omväg på 1,5 km runt ett sandtag som hade tagits upp tvärs över vägen. En positiv sidoeffekt var att vi kom att gå genom en skog, något som vi inte hade sett på länge.

Framme i Santa Cristina e Bissone fick vi för första gången problem med tågförbindelserna och vi försökte hitta en buss. Det var emellertid plötsligt mycket svårare och vi tolkade det som att kollektivtrafiken var regionalt baserad och nu lämnade vi Lombardiet och gick in i Reggio-Emilia. Vi spontanhoppade på en buss som tog oss en bit från vår väg och därifrån tog vi ett tåg in till Piacenza. En oväntad omväg! 

I Piacenza tog vi oss fram till vårt beställda hotell som var lyxigt. Vi var lite slitna så det kändes helt rätt. 

12 oktober Pavia

Karin fortfarande dålig, men vi tittade på Pavia. Vi började med den imponerande katedralen och skulle sedan se kyrkan med Augustinus. Den öppnade först senare så då gick vi och såg den stora utställningen på slottet om langobarderna. Den var fantastisk, mycket detaljrik med fascinerande. De behärskade större delen av Italien under 600- och 700-talen efter att ha besegrat östgoterna. Pavia var deras huvudstad. De besegrades i sin tur av Karl den Store under andra hälften av 700-talet. Intressant hur de snabbt utvecklades kulturellt under den korta tiden. 

Därefter San Pietro in Ciel d’Oro. En vacker romansk kyrka där den största sevärdheten var monumentet över Augustinus reliker. Dessa fördes av langobarderna hit på 600-talet först från Hippo i Nordafrika när vandalerna hotade till Sardinien och därifrån till Pavia när saracenerna hotade. Oroliga tider! Tankeväckande monument eftersom Augustinus betyde så mycket för kristendomens utveckling på 400-talet och framåt.

Därefter San Michele som var en mycket vacker romansk kyrka. En vänlig dam kom fram och visade spännande nyupptäckta mosaiker från 1000-talet uppe vid högaltaret. 

11 oktober Garlasco - Pavia (25 km)

Nu bestämde vi oss för att ge Karin en rejäl chans till återhämtning så vi tog tåget till Pavia och lade oss på vårt övernattningsställe. Det var ganska egendomligt. Ägaren hade valt ett blått tema så allt var blått, t o m lamporna, vilket gjorde det svårt att se någonting. Karin låg och sov och Johan fick klara sig på egen hand.