26 juni, Santillana del Mar, ca 420 km

Nu börjar vi få upp farten!

Bilkörning i ett sträck (ovant) till Altamira för att se på grottmålningarna. Intressant och pedagogiskt museum. Målningarna var i och för sig fina, men vi tyckte att det var lite avslaget efter att ha sett Tjurarnas sal i Lascaux-grottan. Den riktiga Altamira-grottan är i dag stängd för allmänheten, men det pågår en diskussion om att öppna den för besökande turister. Det är ett stort ansvar som turistmyndigheterna i regionen då tar på sig!
Vi fortsatte in till Santillana och tog in på samma hotell som för tio år sedan, då på hemväg från Santiago efter den pilgrimsvandringen. Allt var sig likt bortsett från att det var betydligt fler turister i Santillana. Mycket god middag på Paradoren.

Dagens limerick:
Två pilgrimer i Santillana
På turisterna satt dom och spana.
De tänkte som så
Hur ska det nu gå?
Snart blir kanske vi likadana.

25 juni, Fisterre, 82 km

Efter en underbar natt på Paradoren gick vi ut på stan och stötte ihop med pilgrimer som vi lärt känna under vägen. Vi köade i 45 minuter för att gå genom Puerta de Perdón till katedralen. Den porten är endast öppen under heliga år och vi tyckte det var bäst att passa på. Nu är vi överförlåtna.
Därefter gjorde vi lite inköp, hämtade vår hyrbil och gav oss så småningom ut till Fisterre (Finisterra). Det kändes konstigt att åka bil. Karin tyckte att det gick för fort. Vägen var mycket vacker och ju närmare Atlanten vi kom desto disigare blev det. Till slut blev det dimma och de vackra vyerna försvann.

Dagens limerick:
I Finisterra man söker sin snäcka
man söker blott en, det kan räcka.
med stolthet man bär den,
tillbaka till härden.
Med den kan man tvivlarna knäcka.

24juni, Santiago de Compostela, 23 km

Så är den stora dagen här, då vi går in till Santiago. Vandringen fortsatte uppför och nedför, genom den ena byn efter den andra. Det är 10 år sedan vi sist kom till Compostela och det märks att det är betydligt mer välbärgat nu. Men den gamla doften av gödsel ligger kvar över lanskapet. Tre djupa dalar och lika hög stigningar hann vi med innan vi fick se skylten Santiago de Compostela. Men vägen fortsatte nedför en fjärde gång och sedan en lång uppförsbacke innen vi nådde målet, katedralen. Utanför katedralen var en lååång kö för att gå genom den heliga porten, som endast är öppen heliga år, dvs. de år då Jakobsdagen 25 juli infaller på en söndag. Vi beslutade att genast gå till Oficina de Perigrinos för att hämta ut våra Compostellanos, beviset för att vi har vandrat hela vägen och att vi nu har syndernas förlåtelse. Mannen som skrev ut Karins compostellano intygade att vägen från Sevilla är den svåraste och han gratulerade oss till bedriften. Mycket stolta gick vi till Paradoren Dos Reyos, som Isabella och Ferdinand lät bygga i slutet av 1400 -talet för den tidens pilgrimer, och intog vårt vackra rum, som är vår belöning.

Uppmätta kilometer: 1042 km

Dagens limerick:
I Santiago de Compostela
Vi räknas numer till dom sälla.
På stans Parador
Vi vårt otium får.
Men frågan är om vi blivit snälla

23 juni, Puente Ulla, 21 km

En varm dag redan från början. Vi kom snabbt ut ur staden och så fortsatte färden uppför och nedför i detta vackra kuperade landskap. Som vanligt vackra vida vyer på höjderna och svalkande skugga och bäckar/åar i dalarna. I den första staden, Bandeiro, gick vi in på ett café för att få kaffe. En stor kaffe con leche, två kaffe solo, en kaka och en liten bakelse + att vi blev bjudna på varsitt litet glas juice och varsin liten croissant, allt detta för 3,60 euro. Glada och upmuntrade av detta tågade vi vidare. Det blev allt varmare, framför allt på asfalten i byarna. Vi gick förbi ett enormt brobygge på vägen in mot Puente Ulla. Man håller på att bygga spår för snabbtåg och vi har sett bygget under flera dagar. Puente Ulla ligger lågt, på 60 meter, så på slutet gick vi skarpt nedför i 250 m. Johan blev mycket trött, medan Karin klarade sig ganska bra, men när vi tagit in på hotellet sov Karin i 1 timme. Typiskt nog är det här hotellet det första som har el-element och duntäcke när det är vandringens varmaste dag. Men inget fönster!
I morgon går vi till Santiago!!!

Dagens limerick:
Vägen till Puente Ulla är brant.
Tär på benen på pilgrimstant.
Men även om trötter
På stadiga fötter,
Hon klarar sin backe galant.

22 juni, Silleda, 31 km

Frugal frukost i vårt lilla hus. Vatten, bocadilla med ost från föregående kväll samt juice. I väg 07.20. Fin vandring som kännetecknades av ned- och uppstigningar, Karin räknade till 6 st på ca 75-100 m vardera. Efter en av dess uppstigningar kom vi till en "bar" och tog en kaffe. Det var egentligen en tobaksaffär med en bardisk. Mannen bakom disken svarade jakande på vår fråga om han serverade kaffe. Vi borde dragit öronen åt oss när han försvann i ett rum bakom och det inte fanns någon espressomaskin. När vi dessutom hörde plinget från mikron förstod vi vad klockan var slagen. Det betyder Nescafé värmt i mikro och smakar precis som det låter. Därefter bad vi om Magdalenas (sockerkaka ung.) till. Han försvann i rummet bakom och grävde i en plastpåse och kom tillbaka med två kuvertbröd. Nog om detta! Vi skyndade vidare till nästa by och nästa bar och tröstade oss med en ny kaffe. Därefter fortsatte vi upp och ner i snabbt stigande värme. Svetten lackade, även om Johan denna gång inte fick uppleva att svetten droppade från hattbrättet. Lunchen började med att vi frågade en gammal dam om ett lunchställe. Hon hänvisade till ett ställe en bit längre fram och när vi kom dit hade de stängt på tisdagar. Det kostar på att gå 1,5 km extra i närmare 30* värme och med växande hunger. Det blev i alla fall en god bocadillo och massor med vatten. Vi avslutade dagen därefter med ytterligare ett par ned- och uppstigningar. Den sista ledde ner till en ovanligt vacker och storslagen bro daterad 912 e. Kr. och med den gamla stenläggningen i stort sett intakt. Tyvärr hade en stor del av uppfarten rasat nyligen.
Dagen avslutades med att vi tog oss in i Silleda, som är en modern och ganska karaktärslös liten stad.

Dagens limerick:
En skön dam som kom från Silleda,
Hon ville en pilgrim förleda.
Han mumlade vagt
att köttet var svagt,
Och ville sig alls icke freda.

21juni, Castro Dozón, 16 km

Efter frukost på en bar i Cea med det goda Cea-brödet gick vi raka vägen mot Castro Dozón. Det fanns en annan väg att välja på, men den var längre. Det var mindre carretera än vi hade väntat oss och faktiskt en mycket fin väg. Halvvägs tog vi en kaffe. En spanjor (som tog en öl) såg Johans kniv och ville genast byta den mot en sliten fällkniv. När han inte fick det hämtade han en stor ful kniv av Crocodile Dundee-snitt. Det blev ingen affär.
När vi gick en bit på carreteran, såg vi en gammal dam på ett fält. Hon ropade på oss att vänta, och när hon kom fram förklarade hon andfådd att vi inte skulle gå på caminon, för att den var så jobbig och stenig, nej, vi skulle fortsätta på carreteran. Naturligtvis valde vi den smala vâgen och blev rikt belönade. Vi gick över hedar, genom skogar och gick upp 300 m till 855 m som högst. Förstås hade vi fantastiska utsikter. Därefter hade vi en av dess skarpa nedstigningar som är måttligt roliga och gör ont i knän och fötter.
Väl framme i byn stötte vi ihop med ett par spanska pilgrimer, som gick med varsin spansk flagga. Enligt uppgift skulle det bara finnas ett albergue i byn, där kvinnor och män sov i skilda salar, men vi frågade på en bar och fick napp. Ett litet nyrenoverat hus vid kanten av carreteran, fräscht och fint för 20 € för oss båda. Mycket lyckat.

Dagens limerick:
I Castro Dozón satsas allt på moral,
Och dygden är faktiskt total.
Det blir inget strul,
Ej heller så kul,
Med kvinnor och män i varsin stor sal.

20 juni, Cea, 23km

Eftersom vi åt en mycket god middag med fisk, bläckfiskar och kalvlägg och ett gott vin därtill, kom vi i väg ganska sent från hotellet. Vi gick till en bar som vi fått rekommenderad. Där satt halva Ourenses ungdom och hade eftersläckning. Johan fick spinn och flydde förvirrad ut. Han tyckte det var som att försöka äta frukost vid midnatt på en bar på Stureplan. Jag fick ta över och föra honom till en annan lugn bar med bra frukost och mucho te. Vägen gick sedan över en medeltida bro med högt spann. Vägen ut ur Ourense var mycket trevligare än vägen in. Efter ett tag fick vi välja mellan två vägar. Den till vänster gick platt till en brant stigning på flera hundra meter, den andra till höger sakta men säkert uppför de 400 metrarna. Den valde vi, trötta på branta stigningar. Halvvägs upp för den brantaste stigningen kom vi till en bar där vi tog kaffe och tittade på storartade vyer över staden. Så fortsatte vi genom små byar som låg som ett pärlband och uppför och uppför. Efter 10 km kom nästa bar. Kaffepåfyllning. Nu kom vi in i en lummig lövskog, sedan pinjeskog och så löv igen. Skönt och svalt, för nu värmde solen. En till gammal bro låg intill en gammal by, helt övergiven och i ruiner. Nu letade vi lunchställe. Det blev en kommunal bänk under ett gammalt körsbärstrâd. De sista 5 km gick geschwinnt utan större stigningar och vi gick raka vägen till första bar i byn, som också hade rum där vi installerade oss.
Cea är en fin liten by som är känd för sitt bröd. Och visst är det gott! Vi fick smaka på det till middag. Johan prövade pulpo, dvs större bläckfisk. Han var skeptisk och mindes hur det hade smakat på Camino Francés tio år tidigare, men det var riktigt gott. Karin är fortsatt skeptisk.

Dagens limerick:
Om två vägar som gick från Ourense
Två pilgrimer ej voro ense.
En ville hit,
En ville dit.
Det blev höger som dagens tendens e'

19 juni, Ourense, 22 km

En trevlig början med frukost som vår värd hade dukat upp. Laddade gav vi oss iväg. Dagen karaktäriserades av asfalt, landsväg och byar som växte alltmer ihop till förorter till Ourense. En riktigt tråkig vandring, även om vyerna var fina. Asfalten slet hårt på fötterna, 22 km kändes mycket tunga. Trötta tog vi in på ett fint hotell, Fransisco II, för att kompennsera oss lite. Hotellet hade wifi, så vi kunde surfa och fick se bilderna som Totte lagt upp på vår blogg. Tack Totte!
När vi vilat något, gav vi oss ut för att se på stan. Katedralen var mycket vacker och hade många gemensamma drag med den i Santiago. Den fina porten hade många statyer och reliefer med färgen kvar! Roligt att få se hur statyerna var målade förr.
Middagen var lyckad, framför allt för Johan som fick härliga små bläckfiskar grillade hela.
Johans skor sjunger på sista versen och har börjat falla sönder. Vi hoppas de håller ihop ända fram. Vi har bara fem dagar kvar. Vi räknade ut att skorna har gått minst 4500km.

Dagens limerick:
Ourenses katedral har en port,
Där konstnären tänkt sig nå't stort.
Men bäst som man tittar,
Små fel man där hittar.
och tänker att bättre, det kunde han gjort.

18 juni, Xunqueira de Ambía, 34 km

Vi smög upp tidigt från alberguet och gjorde frukost. Några holländare/flamländare var på dåligt humör och förde oväsen. Johan hyssjade och då snäste de att han minsann inte skulle klaga eftersom han inte sov och därför inte stördes. Hur som helst kom vi i väg tidigt. Morgonen var kylig men vacker. Sockorna åkte på händerna igen. Efter 7 km kom vi till en by där stigningen började på allvar. Just när vi börjat möttes vi av en gammal man med en åsna, som var vit, gammal och drog på en plog. Därefter en stigning som var brant och lång. Sammnalagt steg vi ca 400 m och pauserna blev många. Väl uppe på höjden gick vi fram till ett kafé där man dels fick kaffe och dels kunde skriva sitt namn på en pilgrimssnäcka, som sedan hängdes upp i baren. Hela baren var fodrad från golv till tak med snäckor. Dessutom spelade barägaren musik, Brassens och Brel för fransmännen och wienervals för österrikarna. En kanariefågel i en bur sjöng med i valsen, men höll tyst när Brel sjöng. Därefter följde en svår och tung nedstigning till Vilar de Barrio, dâr vi med trötta ben och ömma fötter i tog lunch. Trogen sin föresats från föregående dag tog Johan en bocadillo med omelett och chorizo. Det var så fett och rinnigt att han fick gå in på toaletten och byta sina nedfläckade byxor till shorts.
Efter lunch kom vi ut på en flodslätt, med en spikrak väg som efter 3 km avlöstes av ytterligare en spikrak väg. Sedan följde en rad små byar. I en av dem ropade en kvinna åt oss att vi skulle vänta. Sedan gick hon in i huset och kom ut med två apelsiner, som vi åt senare. Nästan alla är mycket vänliga. Nu kom värmen igång och stigningar och nedgångar avlöste varandra. Efter 10 timmar kom vi uttröttade fram till Xunqueira. Efter en snabbtitt på alberguet bestämde vi för att sovsalar med 20 personer inte var något oss. På en bar frågade vi om alternativ och vi fick tips om en Casa rural, som visade sig vara ett fynd. Bra rum, härliga sängar, tvättmaskin, frukost serverad av värden och en värd som talade franska. Allt detta för 40 euro för oss båda.
Under vår rundtur i byn såg vi något som fyllde oss med förvåning. På kyrkväggen satt det en tavla som hyllade Francos seger över kommunismen.

Dagens limerick:
I Xunqueiro vi lärde
Värdarnas verkliga värde.
Dusch, säng och tvätt.
Det kändes så rätt,
Plus frukost när vi drog vår färde.

17 juni, Laza, 35,5 km (!)

Väckning 06.00. Det var kallt, kallt, kallt. Man försökte flytta de få mattorna så att man slapp sätta fötterna på golvet. Karin lade toapapper på toasitsen så att hon inte skulle få frostskador i rumpan. Vi satte på alla kläder vi hade för det var knappta några plusgrader ute och en svinkall nordan. Efter ett tag kom Karin på den briljanta idén att vi skulle sätta varma sockor på händerna som vantar. Vi kom ut ur sta'n och upptäckte att kylan och blåsten inte bara innebar nackdelar. Det var gnistrande klart och vyerna helt fantastiska. Vi gick på en ås och hade mil efter mil av blånande berg, långt in i Portugal. Genom 4 pyttesmå byar där man inte förstod hur någon kunde leva där. På höger sida öppnade sig byn över en damm, stor, flikig och mycket blå.
Vi steg så sakteliga och nådde till slut högsta punkten, ca 1330 m, där vi kunde se ner på Campobecerros, där kaffe och lunch väntade. Skarpt ner, men inte så farligt i torrt väder. Lunchen bestod som så många gånger förr av bocadillo med jamón, men med gårdagens baguette. Johan bestämde sig för att nu hade han ätit tillräckligt många sådana.
Efter lunchen en stigning för att sedan ta sig ner ett antal hundra meter. Det var dock en civiliserad nedstigning och när vi kom ner var vi ganska styva i korken och tyckte att 33 km nästa dag skulle vara en lämplig utmaning. Till yttermera visso fanns det inget alternativ till alberguet i Laza. Det var dock OK, men det fanns inga filtar, och vi behövde bara dela rum med ett ungt tyskt par. Middag intogs på en trevlig bar och vi blev placerade tillsammans med några fransmän. Trevliga och trevligt att prata franska.

Dagens limerick:
Två pilgrimer kom till Laza
Såg fram mot natten med fasa.
Det fanns ingen filt,
I sängen blev vilt.
På så sätt de fixa en brasa.

16 juni, A Gudiña, 25 km

I väg kl 07.30. Dagen började med en nedstigning till en Ermita, dvs närmast ett litet kloster, dit byn har en stor vallfärd en gång om året. Sådana vallfärder (romeríor) har man i de flesta byar. Efter Ermitan började en rejäl stigning på ca 300 m. Nu kände vi oss emellertid starka och med många pauser gick det galant. Väl uppe i passet passerade vi gränsen mellan Castilla y León och Galicien. Därefter gick vägen upp och ner. Plötsligt låg det en cykelväska på stigen. Den hade falit av en mountain-bike och efter 1,5 km senare mötte vi cyklisten som först då hade upptäckt att väskan saknades. Landskapet blev så småningom ett hedlandskap och tanken gick till Skottland, även om vyerna var vidare. Ginst, ljung och lite blommor. Nordan blåste hårt och när vi kom fram till A Gudiña fick vi ett hotellrum som var mycket kallt. Man fick tröstade sig så gott det gick under härliga filtar och med fantastisk utsikt.

Dagens limerick:
En tuff tjej från A Gudiña,
Slet hårt med självbilden sin, ja
Serier hon läste,
Spotta och fräste,
Hon trodde sig vara en ninja.

15juni, Lubián, 19,5 km

Det var en kall och solig morgon. Ju högre vi kom, desto kallare vind. Men en mycket fin vandring. Vi skulle över ett pass på 1330 meter. Vägen var lite blöt på sin ställen, men inte mer än att vi kunde gå på stenar. Lövskog omgav vägen, ek, kastanj och björk. Det var lummigt, nästan trolskt. Stigningen var på det hela taget ganska stillsam.
Väl uppe på höjd hade vi storartade vyer bakåt, men inte så mycket framåt. Vi kom till ett alldeles nyrenoverat hotell som var varmt! skönt och gott kaffe. Där mötte vi en flamländare som sade sig förstå dem som ville se saker på vägen (dvs. vi), men för honom gällde det bara att vandra. Synd att vi inte förstod honom.
Vandring neråt, lövskog. Vi såg två rådjur hoppa över vägen alldeles framför oss. De skuttade fint, men så hade de ingen ryggsäck heller. Vår maskering gjorde att vi klarade oss från björn och varg. Men Johan tyckte han hörde dem skratta i skogen.
Vi kom fram till Lubián och tog in på ett Casa Rural, jättefint, men inte billigt. Vi fick god mat. Karin fick tvätta ute på en äng i en kall källa. Kallt om händerna, men allt blev rent.
Vi försökte hitta internet på ayuntamientot, men det gick inte. Karin såg borgmästaren gå ut med en plastpåse i handen. Efter fem minuter kom han tillbaka med kantareller i påsen som han hade plockat i en kastanjehage alldeles intill.
Middag åts med flera amdra pilgrimer, spanjorer, tyskar och fransmän.

Dagens limerick:

Det fanns en kille i Lubián,
Som själv tyckte han var stor i stan.
Men hela hans sätt
Gick mot sans och vett.
Av andra han ansågs va' grobian.

14 juni, Requejo, 12 km

Kort etapp för att få ihop det med morgondagens som annars skulle bli alltför lång och med en passövergång på 1325 m. Vi sade adjö till Puebla. Efter 30 minuter dök det upp en bar och för att vara på den säkra sidan stannade vi och drack kaffe. Sedan gick allt som en dans. Vädret var svalt med växlande molnighet. Skönt med lite sol och värmen igen. 8 km på asfalt innan vi kom in i trolsk lövskog. Den var fortfarande lite blöt och vi håller tummarna för att det ska ha hunnit torka upp när vi ska över berget. Det har varit så blött att pilgrimer som gått de senaste dagarna har fått hålla sig till asfalt - 25 km. Kom fram till byn, som ligger på drygt 1000 m höjd och i gränszonen mellan Medelhavsklimat och Atlantklimat. Här finns också Spaniens största "parque natural" med både björn och varg.
Intog en långlunch med en jättelik skinksmörgås. Karin tuggade och tuggade i närmare en timme. Eftermiddagen mycket stilla. Vi börjar lära oss att inte göra någonting.

Dagens limerick:
Runt Requejo finns det vilda djur,
Björn och varg, fast ej i bur.
För att inte göda
Vargen den röda
Så ska vi klä ut oss till tjur.

13 juni, Puebla de Sanabria, 13 km

Vacker vandring som började lite senare eftersom den inte var så lång. Den gick genom lövskog, över hedar och genom små byar (för små för att ha kaffe en söndagsmorgon). Avigsidan med vandringen var att den bitvis var mycket blöt och lerig, även om det var "snäll" lera som inte klibbade.
Byarna bestod av hus som blir alltmer galiciska med stenväggar och träbalkonger. Många hus är helt förfallna och ett alltmer urblekt "Se vende" (Till salu) står skrivet över ingángen. Sedan finns det några hus som är upprustade och som visar hur fina de här husen kan bli. Först kom Remesal och sedan Otero de Sanabria. I den senare byn kom vi samtidigt som de öppnade kyrkan och vi smet naturligtvis in. Det blev en verkligt fin överraskning. Inuti var tak och större delen av väggarna målade i barockstil, lite som i Habo, men mindre av svensk bondbarock. Det var verkligen fint och det stod inte omnämnt i någon av guideböckerna. Miss! Utanför kyrkan fick vi i alla fall fotpaus. När vi gick ut ur den byn såg Karin ett rådjur som sprang över heden. Därefter var det transportsträcka längs liten landsväg. Efterhand dök Puebla upp och det är en verkligt spännande stor by med en befäst kärna och en borg. Vi hade tänkt oss att lägga oss på ett lite lyxigare hotell efter de senaste dagarnas torftigheter men lyckades bara till hälften. Halvbra med andra ord.
På eftermiddagen gick vi ut och beundrade den vackra byn/staden. Ovanligt välbehållen och fint restaurerad. Framför allt en pampig borg, som vittnade om att det förekommit en hel del strider mellan portugiser och spanjorer längs gränsen. Att vi är nära Portugal visar sig bl a genom att mycket information också är skriven på portugisiska (men inget på något annat språk).

Dagens limerick:
I Otero där finns det en kyrka
I den kan man helgonen dyrka
Saint Roc finns med
Med hatten på sned
Det är han som ger pilgrimen styrka.

12 juni, Palacio de Sanabria, 30,5 km

Efter god frukost gav vi oss i väg i molnigt väder, men inget regn. Kallt på morgonen så man såg andedräkten. Vi kom snart upp i ett hedllandskap med massor av ginst och lavendel. Lite torrare och lite varmare. Efter 18 km kom vi till Mombuey, som var lite mer turistiskt med bl a försäljning av regonala produkter och gott bröd. Vi kunde ta ut pengar, handla mat till lunchen och dricka kaffe. Helt enkelt mer civiliserat. Därefter fortsatte vi till kyrkan som hade byggt av tempelherrarna när dessa var som mäktigast i regionen. Vår equadorianske pilgrim försvann i fjärran. (han skulle gå 40 km den dagen). Landskapet och bebyggelsen ändrade karaktär. Tätare mellan byarna och en föraning av Galicien. Lunch vid en kyrka samtidigt som det pågick en begravningsgudtjänst i kyrkan. Prästen hade inte fått tjänsten på grund av sin sångröst ... Vi fortsatte ut ur byn på en mycket romantisk väg. Landskapet skiftade mellan äng och hed. Karin såg ett vildsvin. Vår equadorianske vän sade att det hade tre ungar så det var tur att vi inte kom för nära. Vi fortsatte genom ett par byar och såg så småningom Palacio. Vi kunde välja mellan landsvâg och caminon. Som vanligt valde vi den senare men den här gången blev det inte så bra. Mycket blött och lerigt. Vi sökte oss upp på vägen så fort vi kunde. Väl uppe i byn blev vi uppfångade av tanten som vi beställt rum hos. Vi hade fått stället rekommenderat men det var mycket enkelt och KALLT! Värdinnan var dock rar och middagen bra. Värden stod utanför vårt fönster och rensade jättefina Karl Johan, men dem såg vi inte skymten av vid middagen.

Dagens limerick finns i bifogade kommentar och är skriven av vår ölvän Pelle. Den kan vi inte överträffa.

11juni, Rionegro del Puente, 28,5 km

Idag kom vi iväg vid 8-tiden. Det hade regnat hela natten och tyvärr regnade det en hel del under dagen och Caminon var blöt. Vi gick längs floden Tera, förbi en gudsförgäten camping, fram till en liten by där det inte fanns någon bar. Vidare till nästa by längs en bevattningskanal och si, där fanns en bar, och den var öppen! Vi steg in och beställde kaffe och magdalenas. Just som värden satte igång kaffemaskinen gick elen ... Vi väntade en stund, tog en juice, men inget hände. En ljummen kaffe med mjölk lyckades värden få fram, som vi delade på.
I byn fanns ett vägval att göra. Vi valde fel, fast det blev rätt. En vacker väg nedanför ett dammbygge, in i en djungel alldeles under fördämningen. Tur att de inte släppte på mer vatten! Så småningom kom vi upp på själva fördämningen, som vi gick över. Det regnade lite. Vi fortsatte längs den stora uppdämda sjön. Lunch intogs på stranden i solregn. Så kom vi till en liten vacker och romantisk by. Vägen in i byn var kantad av gamla fruktträd och blommor, liksom vägen ut ur byn. Ängar med blommor i mängder och våra första orkidéer. Horisonten var vid. Jag njöt, trots regn, men Johan var lite låg. Till slut kom vi fram till Rio Negro del Puente. Vi frågade på en bar om det fanns rum och det visade sig att barägarens mamma hyrde ut rum, vilket vi tyckte lät bra. Rummet var mycket enkelt, fuktigt och kallt. På toan frös man rumpan av sig. Men vi fick sköna extrafiltar och vi sov bra, även om vi hoppade över att tvätta oss på morgonen.

Dagens limerick:
I Rionegro är husen kalla,
och vårt det var kallast av alla.
Under filten vi låg
och i taket vi såg,
kunde inte få blodet att svalla.

10 juni, Santa Croya de Tera, 23 km

Det regnade hela natten och på morgonen. Hostalet hade sagt att det var frukost kl 7. Ett 20-tal personer samlades utanför baren och först 7.30 dök en mycket sömnig ägare upp. Allmän rusning. Vi kom i väg efter 8 och sist av alla. Började med en lättare stigning men på en väg som bitvis var rena lerchocken. Leran på mesetan är otroligt tung och klibbar som klister pá skorna, som snart väger ton och ser ut som platåskor frán 70-talet. Leran fortsatte av och till under hela dagen och tog på fysik och psyke. Vägen var vacker, ibland platt och ibland stigningar i ekskogar. Den ledde utanför en by där det fanns en bar, men utom räckhåll, sá vi blev båda rätt sura. En stigning och ytterligare 7-8 km senare kom vi fram till ett albergue/casa rural. Vi ville bara ha lunch men det serverades bara till dem som bodde där. Vi hade ursprungligen tänkt gå 6-7 km till efter lunch, men vi kände oss mosiga och Johan fick inget svar när han ringde det tänkta hotellet så vi föll till föga och tog in. Det blev lyckat, framför allt för att maten var god och värdfolket mycket trevligt.

Dagens limerick:
Folk från Santa Croya de Tera
Får man anta, skojade mera
Stämningen hög
Man skrävla och ljög
Och trots Fanta stojade flera

Ps. Handlingen kan förbättras, men vem kan motstå ett sjustavigt rim?

9 juni, Tábara, 26,5 km

På vägen ut ur Granja de Moreruela såg vi några fina gamla bodegas, som är ett slags jordkällare utgrävda direkt ur leran. Moln tornade upp sig och strax började det regna lite. Vägen ledde oss genom fält och en ekskog. Vi kom fram till floden Esla där vi gick över en bro och sedan fick vi klättra längs en klippvägg ner mot floden. Kul! Från stigen skulle vi se en gammal medeltida bro, men vattnet var sà högt att den inte syntes. Väl uppe pà höjden över floden hade det börjat regna ordentligt. Alla regnkläder åkte på. Vi kämpade på längs en ömsom stenig, ömsom lerig väg genom en ekskog där det doftade svensk myr av en buskväxt med stora vita, vackra blommor. (Hur går det med hjortronen i år?) Vi kom till världens rakaste väg, 2,3 km och i änden en by som hela tiden sàg frustrerande nära ut. Trötta hittade vi en bar, där vi åt bocadillos och drack varma drycker, samtidigt som vi försökte torka lite. Efter en timme tog vi oss samman och gick de sista kilometrarna fram till Tábara. Där hittade vi ett mycket enkelt rum, med sand på golvet. Men elementet stod på på högsta värme. Uppskattat! Eftersom vi var genomblöta in på bara skinnet (även i ryggsäckarna) tvättade och torkade vi grejor hela kvällen och på varje ledig plätt i rummet. Men en liten utflykt hann vi med. I byn fanns en mycket gammal, intressant kyrka med delar från visigoternas tid. Kyrkan hade också förstörts 988 av Almanzur, för att sedan på tusentalet återerövras av de kristna. De inträttade ett Scriptorium, där man skrev böcker och gjorde illuminationer. Tábara bildade skola och påverkade sättet att illustrera böckerna ända fram på 1300-talet.

Dagens limerick:
I Tábara tungt sover värden
Och drömmer om synden och flärden
Men pilgrimer klagar
Med knorrande magar
Har bråttom att fortsätta färden

8 juni, Granja de Moreruela, 23km

Under dagen tätnade molnen och det kom några regnskurar. Vi fortsatte en grusväg och sedan ner och längs med en embalse (damm). Där träffade vi en kvinna som skar gräset med en skära. Hon var den mest språkkunniga spanjoren så här långt och sade att det berodde på hennes brokiga bakgrund och släkt. Vi gick förbi Castrotorafe som en gång var Santiagoriddarnas viktigaste borg. Nu fanns bara ruinspår kvar. Byn, som på medeltiden låg här, är nu uppslukad av embalsen. När vattnet stãr lågt sticker delar upp och en bro syns. Vi åt en kylslagen lunch vid en kyrka och sedan vidare mot Granja, där vi tog in på en casa rural, som var mycket smakfullt renoverat i ett tvåhundraårigt hus. Det var byggt i "adobe" vilket värdinnan sade var ett utmärkt byggnadsmaterial - svalt på sommaren och varmt på vinteren. Det verkar ömtåligt - lera och halm. Nu middag.

Dagens limerick:
I Granja de Moreruela
En grabb kunde, må ni tro, vela.
Hans flickvän till sist,
Tyckte det blev för trist,;
Och sa bara: Varsågo', kela!

7 juni, Montamarta, 19 km

Morgonkatastrof! Vi upptäckte att vår kära svarta anteckningsbok hade glömts på internetkaféet som inte öppnade förrän kl 10.30. Plågsam väntan men när de öppnade låg den precis där vi lämnat den. Tur att ingen städade.
Eftersom det blev så sent tog vi faktiskt en taxi ut ur Zamora - 6,5 km och gick därifrån, dvs 12,5 km fram till Montamarta. Lättgånget och ganska tråkigt. Blommorna var mer överblommade och säden mer mogen (för ett amatöröga). Vädret var soligt och blåsigt. Vi kom fram efter ett par timmar och hittade en casa rural. Byn var urtråkig trots det käcka namnet. Det roligaste var att sitta och titta på ett par storkungar som tränade sig på att flyga och ängsligt tittade över kanten på boet. Vi blev ganska sömniga av att inte ha något att göra.

Dagens limerick:
Era vänner i Montamarta
Vet inte hur dom ska starta.
Tankarna tryter,
Och trögt allting flyter,
Dessutom dom vill bara kvarta.

5 juni, Zamora, 33 km!

Vår plan var att gå 26 km till en by som hette Entrala för att där bestämma oss för om vi skulle stanna på en casa rural, eller inte. 33 km föreföll för långt, framför allt i mer än 30 graders värme. Väckarklocka 05:30, frukost 6:10 och i väg 6:40. Vacker morgon och lättgånget. Vi kom snabbt upp i varv och gick 10 km på 2 timmar. Skön fotpaus under en ek och under samtal med Ylva. Vi var på gott humör, gick och gick och gick, och såg kaniner, rapphönor och härfågel. Utsikterna som vanligt fantastiska, inklusive en sista glimt av de snöklädda berg som följt oss sedan Cáparra. Landskapet skiftade från platt, platt, platt till plötsligt Toscana-likt med böljande kullar. Nyponros, kaprifol och lavendel doftade starkt. Kaffe i en liten by med ett nyinrett albergue. Efter 19 km den första överraskningen i förhållande till plan. Byn San Marcial, som vi uppfattade låg på caminon, gick vi runt. Helt i onödan! Vi vill snarare gå igenom byarna än på någon slags förbifart.
Vidare och fortfarande lättgånget. Solen började steka men en skön bris mildrade. På en höjd fick vi en första riktig utsikten över Zamora. Efter en ny fotpaus med körsbär ställdes vi inför dagens kritiska vägval. Byn där vi skulle bestämma oss låg 2-3 km vid sidan av caminon. Vi kände oss i fin form så vi bestämde oss för att gå vidare. Det gick bra, men vi kände oss naturligtvis rejält trötta. Vi mellanlandade på det fina alberguet på väg in i Zamora och där bjöd de på iskall citronlimonad. Det nästan fick oss att stanna där, men det handlade om sovsalar och vi bestämde oss för att det var dags för Parador-premiär i hertigen av Albas palats från slutet av 1400-talet. Fantastiskt skönt! Efter ett par timmar på rummet ut på sta'n, som erövrades av de kristna i början av 1100-talet. Därefter började man bygga mängder av romanska kyrkor. Helgen som vi är här firas Corpus Christi vilket innebär en rad processioner. Folkdräkter, pipor, fyra jättefigurer (s.k. gigantes), små kineser och indier med jätte huvuden. Det hela fortsatte på söndagen.

Ett par ord om behovet av att veta vad man ger sig in på när man ger sig ut på sådan här vandring. I El Cubo dök det upp en mycket kraftig spanjor på alberguet. Hans fötter var fulla av skavsår och ena handen var gipsad. När vi senare åt middag med en tysk pilgrim berättade denne att spanjoren hade bestämt plötsligt att han skulle gå från Salamanca till Santiago. Han hade ingen erfarenhet av långvandring, satte på sig sina motionsskor och en ryggsäck som inte ens hade midjebâlte och började med att gå en etapp på 35 km. Jag kan inte tänka mig att han kunde gå nästa dag. Tysken berättade också om en bekant som hade trumpetat att han skulle gå till Santiago och hade erbjudit sig att vara ledare för en grupp pilgrimer. Tre dagar efter det att han börjat gå ringde han och det visade sig att han var tillbaka i Tyskland. Han hade gått en dag och kommit fram till att det var för kallt, han fick gå på landsväg och det var betydligt jobbigare än han tänkt sig. Därför bröt han efter en dag och åkte hem. En grupp på 7 personer hade nappat på hans flotta erbjudande och av dem kom 6 fram till målet.


Dagens limerick:
I Zamora så finns Paradoren
två pilgrimer där spara' låren.
De satte stort värde
på något de lärde:
Med Campari försvann alla såren!

4 juni, El Cubo de Tierra del Vino, 21 km

Vi gick direkt ut på vägen N630 (som också kallas Ruta de la Plata) och följde den några km. Till vänster om vägen fanns sen en fin gångväg i den vackra röda jordfärgen som är Mesetans. Den var inte märkt med med de sedvanliga pilarna, men den följde N630 och motorvägen, så vi chansade ... Vägen fortsatte monotont backe upp och backe ner ända fram till dagens etappmål. Vid en avrinningstunnel under motorvägen tog vi fotpaus i skuggan. Vi sjöng Ultreia för full hals in i tunneln som hade ett superbt badrumseko. Det lät mycket vackert!
Efter knappt 5 timmars vandring i solen, som blev allt hetare, kom vi fram till El Cubo. Lunch pà en bar och sen vidare till Alberguet. Där fick vi ett eget rum, som värden kallade sviten. Mycket trevligt och bra så långt.

Dagens limerick:
Det klagas i Cubo del Vino.
På tinto i byn är det sin, å
gubbarna lider,
magarna svider,
fyllan blir taskig på fino.

3 juni, Calzada de Valdunciel, 17,5 km

Jättekrånglig väg ut ur Salamanca, drygt 2 km. Men så plötsligt gick vi på en liten lerväg på mesetan med öppen himmel och vackra fält i geometriska mönster. Efter 5 km en by där vi drack kaffe. På väg in till byn var det ett vägbygge. En man petade in en stor och fet orm i gräset vid vägen. Han berättade att det var en spansk snok och att det fanns gott om dem här. Tillbaka på mesetan, sol och svag vind. I nästa by satt vi på en trottoarkant i skuggan av en fin kyrka och åt äpple. Till sist kom vi fram till dagens mål och då var det mycket hett. Även här fanns en fin kyrka som en indier visade oss. Vi lyckades inte få fram hur det kom sig att han var där, men han skulle vakt kyrkan tillfälligt. Ett hostal vid carreteran fick bli vår bostad i natt.

Dagens limerick:
En tjej i Calzada de Valdunciel
Bestämde att hon skulle ta't lugnt i kväll
Hon gick på en bar
men där satt en karl
Och genast hon glömde bort allt strunt i Elle.

1 juni, Salamanca, 24 km

Adjö till fransmännen som har bråttom och följer sin guidebok till punkt och pricka. Vi och ett tysk-spanskt par tar det lite lugnare. Vägen var mycket enkel att gå, men varm. Efter 5 km kom vi fram till byn Morille, som har ett nytt fräscht albergue, men barerna var stängda. Nu gick vägen uppför i långa backar och ner igen i lika långa backar. Två byar passerades på vägen. I den sista tog vi kaffe eftersom vi kände oss ganska trötta. Tillsammans med det tysk-spanska paret fortsatte vi in i Salamanca. Mycket asfalt. En romersk bro ledde in till gamla staden med mycket anslående vyer. Vi begav oss till Plaza Mayor som var grandiost och ölbefrämjande. Vi hittade ett bra hotell i närheten. Eftermiddagen ägnades åt shopping. Johan behövde en skomakare eftersom hans ena sula lossnat!
Morgondagen ägnas åt sightseeing i Salamanca som är en fantastisk stad.

Dagens limerick:
Studenterna i Salamanca,
Är utan undantag panka.
Men de har Go
För när det är show,
Då lyckas de allihop planka.

31 maj, San Pedro de Rozados, 28,5 km

I väg 7.20 pá den romerska vägen. Delar har restaurerats/utmärkts på ett spännande sätt. Den var mycket rak och gick sakta uppför. Vi började på ca 920 m och ska upp på ett topp pá 1150 m. Fantastiska utsikter. Vi växlade om med de tyska pilgrimerna, men det gick fort. Första två timmarna 9,6 km inbegripet pauser.Därefter började den egentliga stigningen, men den var lättare, och vi starkare, än vi nog räknat med. Vi hade siktet inställt på en rad vindkraftverk. Till slut uppe vid ett kors där Karin som sig bör lämnade en sten. Rätt brant ner och en lång bit på asfalt. Tråkig. Förbi en grisfarm, vilket kändes pá den kraftfulla lukten. I en uppförsbacke blev vi filmade av Salamancas lokal-TV. Sista biten gick rätt mycket på vilja i stark värme och med trötta fötter. Väl inne i byn hittade vi en bar med fräscha och nyrenoverade rum.

Dagens limerick:
I San Pedro de Rozados,
där kan det bli mánga grados.
Vid pass 35,
så längtar vi hem.
Då uppfyller tanken på bad oss.

30 maj, Fuenteroble de Salvatierra, 21 km

Vi insåg att vi hade för lite kontanter för att klara de återstående dagarna i "Espagne Profonde". Vid frukosten frågade vi värden var det fanns en uttagsautomat. Han erbjöd sig då genast att ringa till vår värd på nästa ställe som han var god vän med, och be honom köra Johan till närmsta by där det fanns en bank. Lyckliga över att det skulle lösa sig glömde vi att köpa vare sig bocadillos eller frukt. Det skulle nog gå bra ändå för det fanns en bar efter 8 km. Vi vandrade under en vacker soluppgång och med utsikt över höga berg. Vi kom till en by där kyrkan var öppen och passade på att titta in. En ganska fin kyrka. En dam berättade att en natt för 45 år sedan hade man kommit med två stora lastbilar och släp och stulit predikstol, tympanon, delar av golvet och ett altare, allt i sten. Helt otroligt! Inte undra på att kyrkorna är låsta.
Men baren var stängd, inget kaffe och ingen matsäck ... Ingen fara, om 4 km ske det enligt guideboken finnas ett ställe med 3 barer, sa Johan. Så vi travade på i ett fantastiskt landskap (lite asfalt, förstås). När vi kom fram till 3-barersbyn var alla barer stängda. Nu fick vi bita ihop. Tur att det var en hanterligt lång etapp. Vi gick uppför en lång backe - det gick uppför nästan hela tiden. Tur som var hade vi vackert väder, med sol, lätt sval vind och skön temperatur. Snart var vi uppe på 1006 meter. Det skålade vi för (i vatten). Så ett antal meter ner igen. Nu öppnade sig Mesetan för oss, med ännu större vyer än tidigare.
Framme i Fuenteroble tog vi en bocadillo och en öl (portugisisk, godare än spansk) och en kaffe slank också ner innan vi kände oss som folk igen. Sedan gick vi till vår Casa rural och installerade oss. Fransmännen var redan där. Efter den vanliga ritualen med stretching, dusch och tvätt gick vi vår vanliga rundtur. Kyrkan var nyrestaurerad på ett ganska smakfullt sätt (inga kitschiga helgonbilder) och utanför den hade man rekonstruerat ett avsnitt romersk väg så att man kunde se hur de byggde upp sina vägar. Spännande! Vilka ingenjörer de var.
Nu blev det dags att hämta pengar. Värden dök upp och i väg. Bilfärden bestod i att han pratade och jag förstod ca 20%. När jag fått mina pengar plockade vi upp en farbror till värden. Det var en gammal skröplig gubbe. Pá vägen hem pratade vi vin. När vi var nästan hemma sade gubben att han ville ge mig en flaska vin, så jag skulle förstå hur gott vin de gjorde i Duero-distriktet. Så vi åkte förbi hans mycket enkla bostad och han gav mig en flaska vitt vin. Det var upphällt i en standardbutelj med korken till hälften nedtryckt. Men det var riktigt gott! En Cosecha 2006. Vi bjöd våra franska pilgrimer. Därefter middag och även den var utmärkt. Tre rätter och 17 euro för två personer. Karin och jag gillade Fuenteroble.

Dagens limerick:
I Fuenteroble de la Salvatierra
en man måste själv dra sin kärra.
Ty, på poker en kväll,
han gick på en smäll
och spelade bort halva märra.

29 maj, Calzada de Béjar, 12 km

Kort etapp för att få ihop övernattningarna och etappernas längd. Sol, sval vind, romersk väg, fågelsång (näktergalar), blommor, lövskog och brus från vattenfall. Vad kan man mer begära? Dagen började med 200 m stigning på en noggrant restaurerad romersk väg. När vi kommit upp på toppen blev det en bit på landsväg. Då var vi med om ett otrevligt tillbud. På den andra sidan gick två män med en okopplad hund. Hunden fick plötsligt för sig att den skulle ge sig på oss så den sprang över vägen och skällde. Ägaren skrek på den men den fortsatte att attackera. Den var ute på vägen som var hårt trafikerad. Det kom en bil i hög fart och det var på håret att hunden blev överkörd.
Nu lämnade vi Extremadura och gick in i Castilla y Leon. Landskapet ändrade karaktär i och med att vi kom upp i berg som avgränsar den spanska högslätten mesetan som vi ska leva med under ett antal veckor. En liten fotpaus vid en romantisk romersk bro. Till slut kom vi fram till by som var den minsta hittills. Vi tog in på ett casa rural, som har fördelen att man kan rå sig själv och tvätta i lugn och ro. Promenaden i byn gick fort, bara en gata i princip men pittoreska hus med balkonger som geranier hängde i drivor från. Middag hos värden som också hade hand om byns pilgrimshärbärge.

Dagens limerick handlar om en ovanligt skabbig hund som uppvaktade oss utanför byns bar:
I Calzada de Béjar där lever en hund.
Hon är sliten och skabbig och inte så rund.
Nej, rentav mager
Och alls inte fager.
I baren hon hoppas få nå't av en kund.