På vägen ut ur Granja de Moreruela såg vi några fina gamla bodegas, som är ett slags jordkällare utgrävda direkt ur leran. Moln tornade upp sig och strax började det regna lite. Vägen ledde oss genom fält och en ekskog. Vi kom fram till floden Esla där vi gick över en bro och sedan fick vi klättra längs en klippvägg ner mot floden. Kul! Från stigen skulle vi se en gammal medeltida bro, men vattnet var sà högt att den inte syntes. Väl uppe pà höjden över floden hade det börjat regna ordentligt. Alla regnkläder åkte på. Vi kämpade på längs en ömsom stenig, ömsom lerig väg genom en ekskog där det doftade svensk myr av en buskväxt med stora vita, vackra blommor. (Hur går det med hjortronen i år?) Vi kom till världens rakaste väg, 2,3 km och i änden en by som hela tiden sàg frustrerande nära ut. Trötta hittade vi en bar, där vi åt bocadillos och drack varma drycker, samtidigt som vi försökte torka lite. Efter en timme tog vi oss samman och gick de sista kilometrarna fram till Tábara. Där hittade vi ett mycket enkelt rum, med sand på golvet. Men elementet stod på på högsta värme. Uppskattat! Eftersom vi var genomblöta in på bara skinnet (även i ryggsäckarna) tvättade och torkade vi grejor hela kvällen och på varje ledig plätt i rummet. Men en liten utflykt hann vi med. I byn fanns en mycket gammal, intressant kyrka med delar från visigoternas tid. Kyrkan hade också förstörts 988 av Almanzur, för att sedan på tusentalet återerövras av de kristna. De inträttade ett Scriptorium, där man skrev böcker och gjorde illuminationer. Tábara bildade skola och påverkade sättet att illustrera böckerna ända fram på 1300-talet.
Dagens limerick:
I Tábara tungt sover värden
Och drömmer om synden och flärden
Men pilgrimer klagar
Med knorrande magar
Har bråttom att fortsätta färden
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar