Efter frukost på en bar i Cea med det goda Cea-brödet gick vi raka vägen mot Castro Dozón. Det fanns en annan väg att välja på, men den var längre. Det var mindre carretera än vi hade väntat oss och faktiskt en mycket fin väg. Halvvägs tog vi en kaffe. En spanjor (som tog en öl) såg Johans kniv och ville genast byta den mot en sliten fällkniv. När han inte fick det hämtade han en stor ful kniv av Crocodile Dundee-snitt. Det blev ingen affär.
När vi gick en bit på carreteran, såg vi en gammal dam på ett fält. Hon ropade på oss att vänta, och när hon kom fram förklarade hon andfådd att vi inte skulle gå på caminon, för att den var så jobbig och stenig, nej, vi skulle fortsätta på carreteran. Naturligtvis valde vi den smala vâgen och blev rikt belönade. Vi gick över hedar, genom skogar och gick upp 300 m till 855 m som högst. Förstås hade vi fantastiska utsikter. Därefter hade vi en av dess skarpa nedstigningar som är måttligt roliga och gör ont i knän och fötter.
Väl framme i byn stötte vi ihop med ett par spanska pilgrimer, som gick med varsin spansk flagga. Enligt uppgift skulle det bara finnas ett albergue i byn, där kvinnor och män sov i skilda salar, men vi frågade på en bar och fick napp. Ett litet nyrenoverat hus vid kanten av carreteran, fräscht och fint för 20 € för oss båda. Mycket lyckat.
Dagens limerick:
I Castro Dozón satsas allt på moral,
Och dygden är faktiskt total.
Det blir inget strul,
Ej heller så kul,
Med kvinnor och män i varsin stor sal.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar