17 oktober Fiorenzuola - Fidenza (24 km)

Tåg tillbaka till Fiorenzuola i sol som sken genom kvarvarande dis och ljuvliga färger. Johan fick dock inte de avslutande vyer av Apenninerna som han hade räknat med. Ungefär vid kaffedags kom vi fram till klostret Chiaravalle della Colombia. Det var ett cistercienserkloster som ingick bland dem som Bernhard av Clairvaux hade grundat i mitten av 1100-talet. Den var cisterciensermässigt stramt och vackert inuti. Det var dessutom fortfarande aktivt. 

På vägen passerade vi sedan ännu ett kloster där Johan utlöste larmet när han ville titta närmare på högaltaret. Det lät förfärligt och under någon minut, men inte en själ dök upp, så vi kunde smyga oss därifrån. Efter en fotpaus var det bara att gå fram till Fidenza och till vårt hotell som väntade på oss.

Genomgående för vår vandring har varit att vi har häpnat över hur den ena makten efter den andra erövrat, plundrat, gått under och återuppstått under århundradena. När romarna besegrade gallerna, som var först i norra Italien, anlade de militära kolonier och byggde vägar som knöt samman kolonierna och möjliggjorde handel och militära kampanjer. Men, romarriket gick under och avlöstes under 500-talet e Kr av först östgoterna, sedan östromerska riket och på 600-talet langobarderna. De, i sin tur, behärskade området till ca 775 e Kr, och under den tiden utvecklade de området och befäste kristendomens ställning. Vid slutet av 700-talet kom så frankerna under Karl den store och erövrade norra Italien.

16 oktober Piacenza - Fiorenzuola d’Arda (32 km)

Vi började med att åka buss till Pontenure och fick därmed ner etappen till 23 km, vilket räckte bra. Johan var fortfarande lite avslagen så Karin, som var pigg, fick ta en större del av ansvaret. Vägen var lätt och färgerna fantastiska. Det kändes som om vi gick i ett akvarellandskap. På ena sidan milda höstfärger och på den andra sidan i motljuset var den nyplöjda jorden svart mot disig bakgrund där vi började skönja Apenninernas förberg. 

Vi passerade ett par renässansslott och efter det ena kom vi förbi en jättestor anläggning för produktion av mjölkprodukter, men vi såg inte skymten av några kor. Överhuvudtaget var det intressant med Po-slätten att jordbruket var så ensidigt inriktat på att odla. Det hände några gånger att vi passerade grisfarmer, avslöjade av den jobbiga lukten, men inte mycket mer.

Eftersom det var måndag var alla caféer och matställen stängda så vi fick ingen lunch. Dessbättre hade vi för första gången köpt några chokladkakor som nödproviant så det fick bli vår lunch. 

I guideboken förvarnades att ett vadställe kunde bli besvärligt vid regn och att man åtminstone borde vara beredd att ta av skor och sockor och gå barfota över. När vi kom dit fanns inte en droppe vatten. Det var snustorrt så det var bara att gå på.

Väl framme i Fiorenzuola hoppade vi på tåget och åkte in till Fidenza. Där väntade oss ett enkelt hotellrum, men med oerhört vänligt, men lite speciellt, värdfolk, och en mycket god middag.

15 oktober Piacenza

Vi började med katedralen som framför allt hade en fin lombardisk fasad med rosa marmor. Inuti var den vacker och romansk men också ganska stram och enkel. Därefter åt vi lunch och hamnade då mitt upp i en triathlontävling där cyklister och löpare ven kring benen. Vi lyckades ta oss förbi cyklisterna och ta oss till det stora Palazzo Farnese. Det var betydligt bättre än vi hade ställt in oss på. Tavlorna var bättre med en mycket fin Botticelli som höjdpunkt.

Eftersom vi fortfarande var lite avslagna åt vi middag på hotellet.

14 oktober Orio Litta - Piacenza (32 km)

Karin stannade i Piacenza men Johan ville gå längs Po. Han tog tåget tillbaka till Orio Litta och började gå. 

Morgondimmorna höll på att lätta och eftersom jag ville ha bild på Po i morgondimma gick jag mycket fort. På den här etappen fanns det två alternativ. Antingen gick man fram till Po och där kunde man färja över till den andra sidan. Det var den klassiska vägen men den drunknade snart i trafik och förorter till Piacenza. Då hade man blivit tvungen att åka kollektiv en bra bit. Alternativet var att gå på en cykelväg på strandbanken. Jag tyckte det verkade bra med Po inom synhåll och ingen biltrafik. Och om det behövdes fanns det säkert en buss någonstans. Den kalkylen höll inte. Visst slapp jag bilarna, men strandbanken låg utom synhåll från Po och cykelvägen betydde asfalt i 25 km. Dessutom gick den längs en hårt trafikerad landsväg, som inte gick att komma över till byarna med busshållsplatserna. Kort sagt var det bara att gå på och det fick konsekvenser. På kvällen lockade tanken på mat inte alls och för första gången i mitt liv hoppade jag över middagen. Karin däremot började äntligen piggna till.

13 oktober Pavia -Santa Cristina e Bissone (28 km)

Vi kände oss inte mogna för en så lång etapp så vi tog tåget från Pavia till Belgioioso, vilket innebar 15 km vandring. I Belgioioso gick vi förbi ett stort  renässansslott. Det var stort och, som så många av de slott som dök upp längs vägen, ganska förfallet. I det här slottet satt Frans I av Frankrike fången efter att ha blivit slagen av Karl V vid Pavia. 

Vi fick gå en omväg på 1,5 km runt ett sandtag som hade tagits upp tvärs över vägen. En positiv sidoeffekt var att vi kom att gå genom en skog, något som vi inte hade sett på länge.

Framme i Santa Cristina e Bissone fick vi för första gången problem med tågförbindelserna och vi försökte hitta en buss. Det var emellertid plötsligt mycket svårare och vi tolkade det som att kollektivtrafiken var regionalt baserad och nu lämnade vi Lombardiet och gick in i Reggio-Emilia. Vi spontanhoppade på en buss som tog oss en bit från vår väg och därifrån tog vi ett tåg in till Piacenza. En oväntad omväg! 

I Piacenza tog vi oss fram till vårt beställda hotell som var lyxigt. Vi var lite slitna så det kändes helt rätt. 

12 oktober Pavia

Karin fortfarande dålig, men vi tittade på Pavia. Vi började med den imponerande katedralen och skulle sedan se kyrkan med Augustinus. Den öppnade först senare så då gick vi och såg den stora utställningen på slottet om langobarderna. Den var fantastisk, mycket detaljrik med fascinerande. De behärskade större delen av Italien under 600- och 700-talen efter att ha besegrat östgoterna. Pavia var deras huvudstad. De besegrades i sin tur av Karl den Store under andra hälften av 700-talet. Intressant hur de snabbt utvecklades kulturellt under den korta tiden. 

Därefter San Pietro in Ciel d’Oro. En vacker romansk kyrka där den största sevärdheten var monumentet över Augustinus reliker. Dessa fördes av langobarderna hit på 600-talet först från Hippo i Nordafrika när vandalerna hotade till Sardinien och därifrån till Pavia när saracenerna hotade. Oroliga tider! Tankeväckande monument eftersom Augustinus betyde så mycket för kristendomens utveckling på 400-talet och framåt.

Därefter San Michele som var en mycket vacker romansk kyrka. En vänlig dam kom fram och visade spännande nyupptäckta mosaiker från 1000-talet uppe vid högaltaret. 

11 oktober Garlasco - Pavia (25 km)

Nu bestämde vi oss för att ge Karin en rejäl chans till återhämtning så vi tog tåget till Pavia och lade oss på vårt övernattningsställe. Det var ganska egendomligt. Ägaren hade valt ett blått tema så allt var blått, t o m lamporna, vilket gjorde det svårt att se någonting. Karin låg och sov och Johan fick klara sig på egen hand. 

10 oktober Mortara - Garlasco (20 km)

Vi lämnade Mortara efter att ha lämnat en ryggsäck för transport till nästa ställe. Det var lite disigt och det gav en trolsk morgon. Vackert! Vi såg flera silkeshägrar. Nu odlas inte bara ris utan också majs som inte alls är lika vackert. Eftersom Karin fortfarande var krasslig orkade vi bara 10 km. Sedan tåg och vila på hotellet. 

En gång i staden Garlasco

Försökte det finska ASKO

Öppna butik 

Skaffa publik,

Men si, det blev bara fiasko.

9 oktober Robbio - Mortara (14 km)

Tåget tog oss tillbaka till Robbio. Solen skiner fortfarande på oss och det är ca 25 grader i luften. Landskapet är fullt av risfält och enorma skördemaskiner går över fälten. Det som förr sköttes av en hel by görs numera av 1 man och hans maskiner. Vandringen var lätt och vi t o m saknade våra ryggsäckar lite grann. De hade vi lämnat på övernattningsstället. 

8 oktober Vercelli - Robbio (19 km)

Karin vaknade med ont i halsen. Vi bestämde oss för att inte vandra utan titta på Vercelli i stället. Främst var kyrkan St Andrea, en stor kyrka från 1200-talet med både gotisk och romansk arkitektur. Mkt vacker. Vi slank också in på ett par konstutställningar med riktigt spännande konst. På eftermiddagen tog vi tåget förbi Robbio till nästa ställe. Fantastiskt att ha ett tåg vid sidan av vår vandring som vi kan utnyttja i nödfall. I Mortara, hade vi beställt 2 nätter i ett B&B som ägs av en cembalomusiker. Han hade en gång spelat i Malexanders kyrka! 

En ungmö från fagra Mortara,

Ville bara på slantarna spara.

Hon var så snål,

Hon åt bara tvål.

Hon hör till de avlidnas skara.

7 oktober Santhià - Vercelli (27 km)

En krispigt klar morgon. Plötsligt såg vi hela alpkedjan och framför allt Monte Rosa (4634 m.ö.h.) och Matterhorn (ca 100 m lägre). Magnifikt! Vikande oss inte mogna för dagens långa vandring så vi tog tåg de första 8 kilometrarna (4 minuter med tåg och 2 timmar till fots) för att sedan vandra fram till Vercelli. Nu är landskapet alldeles platt och dagens största backe var 5 meter och utgjordes av en bro över motorvägen. Vi gick bland mycket stora risfält (nu kom de, och det med råge). Många av fälten har redan skördats och är gula, men på många fält dignar risplantorna. Det blir en blandning av ärggröna blad och ”risax” som skiftar i brunt. Det blir mycket vackert. Det är också slående hur stora gårdarna är. Här finns inga småbruk utan gårdarna är latifundier som kan sägas påminna lite om bruken i Sverige. Anläggningar där lönearbetare bor och lever på ägarens villkor. Tankarna går till filmen Träskoträdet från 1970-talet.

En baryton från Vercelli,

En tonernas Botticelli,

Men en hosta om hösten 

Förändrade rösten

Nu låter han som Farinelli

6 oktober Viverone - Santhià (17 km)

Vårt rum i Viverone var osannolikt, det mest kitschiga vi någonsin sett. Speglar överallt med de mest konstfulla ramar (även på toaletten), stilmöbler (och vilken stil sedan). Det hela blandat med tavlor som inte var av denna världen. På frukostbordet tunga glas av kristall, till och med ”la poubelle de tablå” var tung kristall.

Upplyfta till kropp och själ började vi gå och startade med en lång och seg backe. Karin var inte så förtjust eftersom hon vill ha tid för att komma igång. Samtidigt insåg vi att detta var den sista backen för nu kommer slätten. Mycket platt och det kommer vi att ha resten av vandringen. Solen sken från klarblå himmel och det var 24 grader. Som tur var blåste det en lätt bris. Vi undrade vart de omtalade risfälten tagit vägen för vi såg bara fält med majs och vete.

5 oktober Ivrea - Viverone (23 km)

Innan vi lämnade Ivrea tittade vi lite på staden och sen hade vi lite svårt att hitta fram till Via Francigena. Vi var inte i gång med vandringen förrän vid 12-tiden. I dag blev det asfaltens och vinets dag. Vi gick genom en rad byar på gamla gator. Utsikterna var vackra och vi följde det största av moränbergen runt Ivrea, flera mil långt och flera hundra meter högt. Men nu är de stora backarna slut för oss och Po-slätten närmar sig. När vi närmade oss Viverone dök också den vackra sjön upp.

En man i Viverone

Kände sig mest som en fåne.

Hur han än tänkte 

Ingen snilleblixt blänkte

Trösten han fann i en Skåne

Pont Saint Martin - Ivrea (22 km)

Framme i Settimo Vittone möttes vi av en brant stigning upp till en karolingisk kyrka och baptisterium (dopkyrka). De var förstås stängda. Vi fortsatte ner längs bergssidan bland stenblock och vinodlingar (en blocköverskridande promenad). Så småningom, efter upp och ner bland vin och i skogar, kom vi fram till en punkt där vägen gick mellan två stora klippor. En informationsskylt väckte vårt intresse, men då kom det en italienska som var entusiastisk och frivilligguide. Hon kom att ge guldkant på vår fortsatta vandring och började med att berätta att klyftan framför oss låg på den preadriatiska förkastningslinjen, dvs en linje där den afrikanska sockeln möter den europeiska. Den är den viktigaste av alla förkastningslinjer i Alperna och har under miljontals år var en viktig faktor i att Alperna överhuvudtaget finns. Vi kunde se att stenen på den södra sidan av vägen såg helt annorlunda ut än den på den norra sidan. Den ”europeiska stenen” var dessutom ”rynkig” för den hade pressast samman av trycket från den afrikanska stenen. Mycket spännande för en geologiskt helt okunnig person.

Därefter frågade hon om vi ville gå med på en liten omväg och se mer av området. Vi sade naturligtvis ja, kanske lite aningslöst, för hon gick i rask takt uppför 200 meter, visade oss många spännande saker och tog oss därefter ner drygt 200 meter innan vi var tillbaka på vår vandringsled. Då var vi rejält möra men också uppfyllda av alla spännande saker som vi fått se. Framför allt hade vi fått en guidning i hur trakten formats av den senaste istiden och av den enorma glaciär som bildat Aosta-dalen. Vi såg flera glaciärsjöar och trots att det var ganska disigt kunde vi se ut över den enorma moränlämningarna, Europas största, som vi kommer att se mer av i morgon när vi fortsätter efter Ivrea.

Vi fortsatte emellertid på egen hand de sista 6 kilometrarna fram till Ivrea och dit kom vi duktigt möra i ben och huvud.

En löpare ifrån Ivrea,

Fick fansen att bli rent av snea.

Han vunnit vart lopp 

Och var traktens hopp 

Men nu han blev bara trea.

Verrez - Pont saint Martin (17 km)

Dagens vandring gick genom flera medeltida byar och med starka romerska inslag. I den första by träffade vi en gammal dam som stod och tvättade i byns ”lavoir”. Bredvid henne fanns byns urgamla vinpress. Hon avbröt sin tvätt och berättade om hur man pressade vin när hon var liten och om vilken fest det var. Vi hade kunnat prata länge med henne men måste vidare. Vi gick längs floden och omgivna av höga bergsväggar som verkade falla över oss. På många ställen hade det rasat gigantiska klippblock.
Byn Bard hade utsetts till en av de vackraste byarna i Italien. Med tanke på konkurrensen var det väl att ta i men det fanns många fina medeltida hus. Ute ur Bard kom vi till egendomliga klippor med ristningar från ca 3000 f.kr. För ett otränat öga var det nästan omöjligt att urskilja något, men vi lyckades ändå urskilja en inristad fisk.
Vi gick på ännu en romersk väg men den var plötsligt avspärrad på grund av rasrisk från den branta bergsväggen. Vi fick gå en liten omväg men var snart tillbaka på den romerska vägen in i nästa by. Ute ur denna kom vi fram till en tråkig väg med mycket trafik På den kom vi fram till dagens etappmål, Pont Saint Martin, med en imponerande hög och vacker bro, romersk förstås.

Chatillon - Verrez (20 km)

I dag återupptog vi vandrandet. Vilan hade gjort oss gott och vi klarade såväl branta uppstigningar som nedstigningar. Vi uppskattar dock när det porlar under fötterna för det betyder att vi går på en överbyggd ”Ru”, dvs en vattenkanal och då vet vi att vi slipper vertikala överraskningar. 

För att slippa går i närheten av motorvägen tvingades vi långt upp på den branta bergsidan och gick längs den gamla romerska vägen. Det är speciellt att se hjulspår i stenen, orsakade för 2000 år sedan. Dessutom gick vi förbi flera borgar, spektakulärt uppflugna på höga klippor, och genom fina skogar. På det hela taget en mycket fin vandring. 

En stackars man i Verrez

Led av långvarig stress

Han manglade lakan

Tillsammans med makan

Och satte sin tumme i press

Aosta - Châtillon (28 km)

Det var inte så imponerande som det låter. Våra ben bestämde att vi behövde en vilodag så vi vandrade försiktigt runt i Aosta och tittade på vad staden kunde erbjuda och det var inte så lite. Vi såg den romerska teatern, en begravningskyrka från 400-talet, en romersk bro och en äreportarna över Augustus. Vädret var härligt och solen sken. Sedan tog vi tåget till Châtillon nöjda med att ha vilat våra ben under dagen. Men när vi kom fram väntade oss en liten överraskning, nämligen en 40 minuter lång uppförsbacke innan vi nådde fram till kvällens B&B. För att få middag måste vi gå halvvägs ner igen (och upp).
PS. Efter att vi skrivit dagens inlägg gick vi ut och åt och det var den bästa restaurangen hittills. Maten var uppiffad och moderniserad Val d’Aaosta-mat. En förrätt innhehöll bl.a. blodkorv kryddad med enbär och kokt kojuver. Det låter förskräckligt, men det var faktiskt gott. Sedan åt Karin pumpasoppa med späck och söta kex. Även det var långt ifrån vad vi ätit tidigare, men även det var mycket gott.

Echevennoz - Aosta (14,5 km)

Dagens devis är Träningsvärken dag. Efter en god natts sömn och mager frukost gav vi oss iväg mot Aosta. Molnen låg lågt över dalen. Vi vandrade länge längs en bevattningskanal grävd på 1400-talet, kallad Ru Neuf (!). Vi följde den längs bergväggen genom lärk- och granskog. Mycket behagligt ända tills vi började nedstigningen 700 m brant nedför.
Då blev vi varse hur illa våra benmuskler tyckte om att gå nedför. Under stora plågor och vedermödortog vi oss ner till slut fram till Aosta och till katedralen för att därstädes beundra fresker från ca 1000 e.kr. De var fina och välbevarade i klara färger eftersom de varit ”inbyggda” sedan 1400-talet. Då slog man valv i kyrkan och freskerna hade då turen att stora delar hamnade ovanför de nya valven och under taket. Det betydde att de glömdes bort och förblev oupptäckta fram till 1970-talet. Annars hade de säkert varit borta i dag.
Aosta grundades av romarna år 25 e.kr. Stadsmuren som romarna byggde med många torn och inte minst en mycket imponerande stadsport finns kvar liksom en fin teater,

Nu kommit vi har till Aosta
Vi märker att vi börjat rosta.
Vår diktarförmåga,
En falnande låga
Och rimmen de våra är losta.

Gran San Bernardo - Echevennoz (17 km)

En vackert men kall morgon och så i väg väl påbyltade. När vi kommit förbi statyn över Sankt Bernard öppnade sig avgrunden. En stenig åsnestig dök nerför bergsidan. Normal vandringstakt om 4 km per timme var alls inte aktuellt. Det gick långsamt och försiktigt med myrsteg. Det var synd att man hela tiden måste se var man satte fötterna när det nu var så väldigt vackert omkring oss. På den branta, steniga, smala och utsatta stigen på omkörda av ett gäng italienska cyklister på mountainbikes. Det kändes inte just. 

Längre ner blev stigen bredare och vi gick genom en skog av lärkträd. Pittoreska byar började dyka upp. Så småningom, i St Rhemy-en-Bosses stannade vi och åt lunch med jättegod lokal lufttorkad skinka och Fontina från trakten.

Nu var Karins ben trötta och insisterade på att få åka buss sista 5 km medan Johan pliktskyldigt gick resten av etappen. Sanningen att säga var det en mycket vacker väg i höstfärger men nog var han ganska mör när han kom fram. 

I dag har vi gått till Echevennoz 

Det är mycket nerför förstås 

Efter 1300 meter 

Så vet man rätt väl vad man heter

Och kroppen känns faktiskt mest som en kloss