Innan vi lämnade Ivrea tittade vi lite på staden och sen hade vi lite svårt att hitta fram till Via Francigena. Vi var inte i gång med vandringen förrän vid 12-tiden. I dag blev det asfaltens och vinets dag. Vi gick genom en rad byar på gamla gator. Utsikterna var vackra och vi följde det största av moränbergen runt Ivrea, flera mil långt och flera hundra meter högt. Men nu är de stora backarna slut för oss och Po-slätten närmar sig. När vi närmade oss Viverone dök också den vackra sjön upp.
En man i Viverone
Kände sig mest som en fåne.
Hur han än tänkte
Ingen snilleblixt blänkte
Trösten han fann i en Skåne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar