Vi började med att åka buss till Pontenure och fick därmed ner etappen till 23 km, vilket räckte bra. Johan var fortfarande lite avslagen så Karin, som var pigg, fick ta en större del av ansvaret. Vägen var lätt och färgerna fantastiska. Det kändes som om vi gick i ett akvarellandskap. På ena sidan milda höstfärger och på den andra sidan i motljuset var den nyplöjda jorden svart mot disig bakgrund där vi började skönja Apenninernas förberg.
Vi passerade ett par renässansslott och efter det ena kom vi förbi en jättestor anläggning för produktion av mjölkprodukter, men vi såg inte skymten av några kor. Överhuvudtaget var det intressant med Po-slätten att jordbruket var så ensidigt inriktat på att odla. Det hände några gånger att vi passerade grisfarmer, avslöjade av den jobbiga lukten, men inte mycket mer.
Eftersom det var måndag var alla caféer och matställen stängda så vi fick ingen lunch. Dessbättre hade vi för första gången köpt några chokladkakor som nödproviant så det fick bli vår lunch.
I guideboken förvarnades att ett vadställe kunde bli besvärligt vid regn och att man åtminstone borde vara beredd att ta av skor och sockor och gå barfota över. När vi kom dit fanns inte en droppe vatten. Det var snustorrt så det var bara att gå på.
Väl framme i Fiorenzuola hoppade vi på tåget och åkte in till Fidenza. Där väntade oss ett enkelt hotellrum, men med oerhört vänligt, men lite speciellt, värdfolk, och en mycket god middag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar