28 maj, Baños de Montemayor, 22 km

Morgonen började inte så bra. Hotellet hade inget bröd till frukosten! I stället serverades Madelainer. Vi gick från hostalet i gryningen. Hotellägaren hade märkt ut en väg från hostalet till caminon. Ett mycket trevligt initiativ och en trevlig väg. Berg omgav oss och molnbankar hängde på topparna. Vi kom till byn Aldeanueva de la Plata. Där fick vi kaffe och tröstade oss med pain au chocolat och churros. Johan tog två kaffe och blev speedad. I byn fanns en vacker medeltida bro. Nästan hela vägen fram till Baños gick på asfalt med smal vägkant att gå på, men lanskapet var vackert med mycket fler berg än vi tidigare haft. Strax innan vi kom fram vek vi av på en mycket fint underhållen romersk väg. Baños är en backig by som varit kurort sedan romersk tid. Den fungerar fortfarande som spa och panchos går omkring i handdukar och baddräkter. Vi tog in på Hostal Galicia som är trevligt och inte minst rymligt.

Dagens limerick:
I Baños de Montemayor
Är vatten det enda man får.
Man kunde ha stannat,
Om det funnits nå't annat.
Men nu är det bäst att vi går.

27 maj, Cáparra, 20 km

Utmattade efter att ha försökt rimma på Carcaboso, vacklade vi i säng. I morse började vi med att gå genom ett öppet och pastoralt landskap med många kor, och en och annan tjur. Så småningom tog vi av och kom in i ett ovanligt vackert och idylliskt landskap. Vi gick på en stig som inte använts av motorfordon. När det avsnittet tog slut gick vi på en romersk väg, som också tjänat som Cañada Real, dvs en väg där man drev boskap i stor skala från i sommarbete i norra Spanien till vinterbete i syd. I flera km löpte en ca 50 m bred "väg" mellan stengärdsgårdar. Så småningom, när vi båda var ganska trött och längtade efter en paus, kom vi fram till Cáparra. Det är lämningarna efter en romersk stad, vara enda existensberättigande låg i att staden låg på Via de la Plata. Det enda som egentligen står kvar nu är en triumfbåge med fyra öppningar. Dessutom pågår arkeologiska utgrävningar som visar att denna "landsortsstad" hade alla de romerska attributen, forum, tre tempel, curia, termer och amfiteater.
I Cáparra blev vi upphämtade av ägaren till hostalet där vi ska sova i natt. Det ligger vid en huvudväg i nowhere, långt från byn Jarrilla.
Vi träffade nya pilgrimer på hostalet, ett spanskt par, en irländare med dansk fru, en fransman, en tysk, en sydkorean och en holländska. In alles var vi 10 pilgrimer. Det verkar komma att bli fler på caminon. I väntan på middagen kl 21 gick vi till själva byn Jarilla, som låg ca 3 km bort i en bergsluttning. Det var en mycket liten by och en fin promenad.

Dagens limerick:
I ödsliga hålan Jarilla,
Man hör bara åsnorna skria.
Men ser de en häst,
Då blir det fest!
Då utbrister de: Haderia!

26 maj, Carcaboso, 11 km

En kort dagsetapp. Det gäller att anpassa etapperna efter övernattningsmöjligheterna så att man inte plötsligt hamnar i en etapp på 35 km, men i dag kändes det lite fjuttigt. Vi tog i alla fall en ganska sen frukost. Vi sade adjö till spanjorskan, som skulle hem och jobba igen, och tysken som skulle bryta i Salamanca för att gå till Madrid och därifrån gå till Valladolid.
Vi gick ut ur staden över en medeltida bro för att så småningom hamna på en liten landsväg, dessbättre med mycket lite trafik. Halvvägs i Aldeahuela del Jerte hittade vi en livsmedelsaffär som också gjorde pulverkaffe till folk som skulle vänta pá bussen tvärs över gatan. Kaffet avnjöts i busskuren. Väl framme i Carcaboso tog vi in på ett hostal som var modernt och förhållandevis lyxigt. Nu har vi hela resten av dagen till att göra mest ingenting.

Dagens limerick:
På hostalet i byn Carcaboso,
Lilla frun varje natt sparka må, så
Att trots fyra fino
Och en halva vino,
Hennes man skulle ej snarka på så.

25 maj, Galisteo, 20,6 km

Vi började dagen med en ovanligt snabb första mil. Det straffade sig. Karin blev plötsligt jättetrött och drog ner pà takten. Det var ett vacker landskap, men molnen tornade upp sig och dagen var betydligt kyligare tiden. Det blev mycket stenigt och vi snubblade fram. Så småningom blev landskapet frodigare genom att man har ett omfattande bevattningssystem. Här såg vi Galisteo på hàll - en spännande stad med en intakt ringmur som först byggdes av morerna på 800- och 900-talet. Protestaktion från Karins sida. Hon satte sig att äta på det första stället man kunde sitta, men där det luktade läskigt av grisuppfödning och ruttnande växter.
En sista brant stigning så var vi uppe i staden. Där träffade vi tyskarna innan de gick vidare för att klara av sina 3 mil om dagen. Vi fick tillfälle att tillsammans med dem komma in i kyrkan som delvis var från 1100-talet och hade ett enormt barockaltare i guld. Har ni hört det förut?
Så tog vi in på en bar som hade några rum till uthyrning. Vårt rum var ett riktig kyffe, men med eget badrum och inga snarkande grannar. Vi kommer nog att sova gott. Nu har vi ca en månad kvar till Santiago. Hoppas vi klarar det!
Gick runt muren på kvällen. Gjorde till och med ett försök att klättra upp, men både Karin och jag blev mycket svaga i knäna och fick ta oss ned baklänges för trapp! För en som gjort traversen över Vaiolet-tornen var detta en ohygglig nesa! Sammanstrålade med spanjorskan och en tysk som hade haft sällskap med vår italienare. Ganska torftig middag på baren där vi bodde.

Dagens limerick:
Inkvisitorn ifrån Galisteo,
förstod inte alls Galileo.
Och hur han sig värjde,
han bara sig snärjde.
Till slut fick han ta några Treo.

24 maj, Grimaldo, 19,5 km

Vid frukosten fick vi höra av engelsmannen att hans fru hade blivit biten mitt i natten i sängen av en giftig tusenfoting, ca 30 cm lång ... Tur att han inte berättade det kvällen innan - då hade jag inte fått en blund.
Efter en brant stigning kom vi upp till ett kargt landskap där djurhållning verkade vara den enda möjligheten. Vi gick bland svarta kor med vita kalvar!!! Jag är alltid lite skraj för korna, de har så vassa horn, men de är nog lika rädda som jag.
Vi kom till en trevlig by där vi stärkte oss med kaffe och fortsatte sedan efter en brant stigning genom en vacker och lättgången ekskog med stora korkekar. Men flugor ansatte oss grymt. Trots det tog vi lunch i skogen innan vi gick upp till nästa by där vi tog in på ett pilgrimshärbärge igen. Det fanns inget annat, men vi ockuperade ett rum för oss själva. Denna gången var det riktigt trivsamt och det tyska paret var redan där. Vi åt middag tillsammans och jag fick en intensiv tysklektion.

Dagens limerick:
I Grimaldo ett härbärge fanns
Ingen pilgrim där faller i trance
Det är inte så troligt
att det händer nå't roligt,
Knappt nå'n chans till kvinnor och dans!

23 maj, Embalse de Alcantara, 23 km

Efter den påfrestande natten var det ändå lätt att gå. Stràlande vackert! Dekorativa stenmurar, romerska milstenar (miliarios), härfåglar, tofslärkor, kor (en pilgrim före oss mötte en tjur!)
Nu bytte naturen karaktär. Det blev kargare, färre blommor, men vackra rosatonadet stenhällar och flyttblock och stenbumlingar i olika former. Djupa dalar hade skurit ner efter floderna och vi hade milsvida vyer. Två pilgrimer såg vi, en som hade mycket bråttom och en överhettad italienare som hade svårt att gå bl. a. på grund av en omöjlig packning.
Embalse de Alcantara är en stor fördämning. Den bygges under Franco och var, enligt en lokal representant, en av de få bra saker han gjorde. Vi kom fram till ett hostal som drevs av en mycket serviceminded och speciell engelsman, som skulle stänga hostalet nästa vecka. Tur hade vi! Han bjöd pà en goood kyckling, något som jag har saknat i detta nöt- och fläskland. Ett tyskt par som satsar pà att gå minst 3 mil om dagen, åt middag tillsammans med oss och även italienaren. Språkförbistringen blev total. Den natten sov vi gott, men jag vaknade med 23 myggbett!

Dagens limerick:
Embalse de Alcantara,
En plats där man knappast kan vara.
För med massor av mygg,
Kan man ej vara trygg.
Hela tiden så vädrar man fara.

22 maj Casar de Cáceres 11 km

Vi tog en liten sovmorgon, eftersom det var så kort vandring som väntade. En enkel vandring över böljande fält. En kort fotpaus med årets första nektarin. Läskande!
Snart kom vi in i stan och fick en kopp kaffe. Vi tog in pà stadens pilgrimshärbärge. Tyskarna, som håller ungefär samma rytm som vi, var redan där. De ska se Bayern München spela mot Inter. Därefter ska de ta en vilodag. Lunchen var vår bästa Ensalada mixta hittills. Därefter började prövningarna. Först letade vi reda pá stadens internet-punkt, som var biblioteket. Det var stängt, men vi hängde utanför och snyltade på nätet. Vi var inte ensamma. Det kom en snubbe och parkerade utanför och satt med datorn i knät och surfade. Värmen steg snabbt och vi satte oss därefter på ett kafé för att få lite vatten och skugga. Vi blev då vittne till ett upprörande djurplågeri. En man band sin hund vid en stolpe i full sol och gick sedan in på baren. Hunden skällde desperat. Ägaren hängde kvar i baren och struntade i hundens ynkliga skällande. Vi gick vidare till nästa bar. Vad ska man göra när man uttömt ortens sevärdheter pá en halvtimme? I alla fall bjöd den baren på fascinerande skådespel. Ortens skönheter försökte dra till sig karlarnas intresse, men dessa använde alla sina krafter till att överrösta varandra och popmusiken som dånade ur högtalarna. Dessutom fanns det två TV-apparater som båda stod på. Ljudnivån och miljön var fullständigt barock!
Därefter var det dags för middag. En hel dags väntan utan egentligen något att göra är priset för att gå på förmiddagen för att undvika hettan. Vid lunchen sade den trevlige unge man som då hade hand om stället att middagen serverades från kl 20, vilket är tidigt med spanska mått mätt och passade oss perfekt. Kl 20.30 gick vi in och frågade men då hade en äldre surputte tagit över. Han ryckte på axlarna och sade att kanske skulle det bli kl 21, men det var inte alls säkert. Då blev Johan förbannad, slog näven i bardisken och gick därifrån. Först dagen därpå påpekade Karin att vi inte hade betalt det glas vin och vatten som vi redan hade druckit. Pinsamt men också lite rätt åt dem. I alla fall gick vi tillbaka till "decibelbaren" och åt en ovanligt torftig middag. Kronan pá verket var att pommes frites serverade med massor av ketchup och majonnäs på! Inte heller kunde jag få ortens specialitet, en krämig fårost som heter Torta de Cáceres.
Måttligt glada tog vi oss till härbärget. Det positiva var att det var gratis och att det bara var tre personer till. Vi hade en sovsal för oss själva, men utan dörr. Alberguet låg vid stadens torg och eftersom det var pingstafton var det fest hela natten. Eftersom det dessutom var ca 30 grader varmt kunde vi inte stänga fönstren. Sömn blev en bristvara och vi sov ovanligt illa. Ändå var det inte svårt att stiga upp vid 6-tiden och lämna Casar bakom sig.

Dagens limerick:
I Casar där gives en Torta.
Ät av den och du kommer till korta.
En ost gjord från får
och utmärkt du mår.
Men den beckar igen din aorta!

21maj i Cáceres

En mycket vacker dag, 28 grader varmt och skön vind. Efter frukost gick vi först och köpte en ny mobil till Karin, så nu går det bra att ringa ifall det är något.
Därefter fortsatte vi vårt utforskande av den gamla staden. Vi började med att klättra upp i ett av de gamla moriska tornen för att titta på den underbara utsikten. Vi anade morgondagens mål som ligger endast 11 km bort. Flera palats var öppna idag och vi kunde gå in och beundra valven kring vackra patior. Palatsens vackra murar hade spännande vapensköldar (det lär finnas runt 5 000), fint inramade fönster i mudejarstil eller gotisk stil och imponerande portar. En riktigt rolig stad att upptäcka!

När man läser vår blogg kan man tro att vi är de enda människorna här. Men vi ser inte bara djur och blommor, vi har också bekantat oss med några pilgrimer på vägen. Ett engelskt par som gått från Gibraltar hade vi mycket trevligt tillsammans med, men när vi tog en vilodag sprang de ifrån oss. Vi följer dem nu på deras blogg. Ett par danskor har vi träffat flera dagar i sträck och bytt erfarenheter med, men idag har de gått vidare. Kanske kommer vi ifatt dem senare. De enda som vi har jämn takt med ända från Sevilla är två tyskar, som vandrar i lugn takt och tar sympatiskt långa pauser. När vi tar vilodagar hinner de i kapp oss. Ibland bor de på härbärgen och ibland tältar de. De har utforskat flera pilgrimsvägar i Tyskland och den ene har också vandrat den 300 mil långa vägen från Nordrhein-Westfahlen till Santiago via Vezelay i Bourgogne. Han försöker göra pilgrimsvägar till sitt levebröd.
Ändå träffat vi förhållandevis få pilgrimer. Dels beror det på att vi tar in på hotell, dels på att det faktiskt inte är så många som går den här vägen ännu, till skillnad från Camino Francés i norr. Enligt uppgift startade 300 pilgrimer på en dag från Roncevalles förra året. Men snart kommer vi att vara hänvisade till härbärgen och då träffar vi säkert fler. Spännande!

Dagens limerick:
I Almadén de la Plata
bodde en gång en ragata,
förbrukade män,
en efter en.
Hon knäckte dem genom att tjata.

20 maj, Cáceres, 24 km

Nu har vi lärt oss av Totte hur man skriver å,a ä, ö och accenter. Hoppas läsningen blir enklare.
Vi steg upp extra tidigt för att undvika middagshettan. Kl. 6.30 åt vi frukost på golvet i rummet. Inget te men vi överlevde. Dagens färd började i soluppgång. Mycket trevlig vandring med många härfåglar. Efter 12 km fick vi gott kaffe. Nu blev vägen svårare att gå med omväxlande små och stora stenar. Lunch innan vi gick in i Cácares. Rätt gjort, för det var ganska långt att gå in till den gamla staden som var vårt mål. Väl där tog vi in på ett trevligt hotell, men 3 trappor utan hiss. Och vi som trodde vi var starka i benen! Vi har tittat en del på den gamla staden som till stor del byggdes med hjälp av de fantastiska rikedomar som conquistadorerna tog hem från Amerika. I dag finns det kommunal och regional verksamhet i många av de palatsen. Unikt och värt en resa. Cáceres är kandidat till att bli kulturhuvudstad 2016.

Gick ut och åt på en restaurang som vi blivit rekommenderade. Godast och dyrast hittills. Serveringen var trevlig och bra på många sätt, men hade drag av Faulty towers - mycket underhållande. Kronan på verket var när han glömde sätta vinet på notan och nästan slog knut på sig själv av tacksamhet när jag påpekade detta.

Dagens limerick:
I Cáceres vackra palats,
skymtar man alls inga brats.
Nej, blott byråkrater
Med sammanträdslater,
Kan räkna med att ta plats.

19 maj, Aldea de Cano, 17 km

Kort vandring. Vi kom i vaeg 8 och var framme vid ettiden. Det blev en underbar foermiddag. Vaedret perfekt innan vaermen kom i gaang paa allvar.

Mycket vacker väg med romerska lämningar och sedvanlig blomprakt, lavendel närmast vaegen. Gick över en medeltida och två romerska broar. Vi fick kaffe vid landsvägen mitt emot en bisarr nattklubb som hette Pecado (Synd) och som uppenbarligen att byggas om till bordell. Vi kom fram till Aldea del Cano och tog på nytt in på ett Casa rural. Mycket trevligt.

Dagens limerick:
I Aldea del Cano en pilgrim satt,
av värmen och solen så trött och matt.
Jag tror jag ska testa,
att ta en siesta.
Och, si, han blev pigg så det spratt.

18 maj till Alcuescar, 21 km

Värmebölja! Vi började gå kl 8.. Efter ett slag kom vi in i Parque Natural de Cornalvo. Trevlig vandring. Fotpaus vid en porlande bäck, där vi spanade efter amfibier. Inga amfibier, men mycket vila. Det behövde vi för sedan ledde vägen upp på en högslätt, rak och platt. Karin hade ont i magen, och Johan i tårna.

Ett kors på vägen hade rests till minne av en vallpojke som blivit uppäten av en varg där. Vidare uppåt. Vi missade en pil och en avtagsväg och fick avsluta dagens vandring på asfalt. Inne i byn blev Johan resolut uppraggad och kidnappad av tre äldre damer som frågade om han letade efter sovplats foer natten. Johan var på, men Karin gömde sig bakom ett hörn. Det hjälpte inte. Vi stuvades in i en minimal bil och kördes till ett magnifikt casa rural där vi fick en hel svit till vårt förfogande (inte helt gratis). Karin fick tvätta kläderna på en riktig tvättbräda i marmor! Det hade hon inte gjort sedan 60-talet.

Dagens limerick:
När värmen den når Alcuescar
Behöver man något som läskar
I kommunen till slut
Man fattar beslut
Mera pengar till öl man då äskar.

17 maj Aljucen, 17 km

Värmen är här! Ännu inte stekhett så allt är mycket lättare.
Vi gick ut ur Merida förbi den vackra akvedukten. På vägen passade vi på att köpa vatten och Karin fyllde sin vattenbehållare utan att ta upp den ur ryggsaecken. En stackars spanjor gick förbi och det enda han såg var att hon hällde vatten rakt ner i ryggsäcken. Han stannade, stirrade och gick sedan raskt in på baren. Lite dåligt med pilar men vi hittade ut till en asfalterad cykel- och vandringsväg, som slet på fötter. Den var målad groen, kanske för att vi skulle tro att vi givk på gäes. Vi kom fram till Embalse de Proserpina, som en gång var den största vattenreservoaren i det romerska Medelhavsolmrådet.

Fördämningen var i sig en mur som var ca 500 m lång och 25 m hög. Romarnas ingenjörskonst imponerar hela tiden. Nu var det ett utflyktsområde. Man höll dock på att bygga om så pilarna hade försvunnit. Vi gissade vägen och gissade gudskelov rätt. Det är alltid nervöst när man inte sett pilar på länge och börjar fundera på att gå tillbaka. När man då för syn på en pil känns det genast mycket lättare. Till slut efter 10 km lämnade vi asfalten för en underbar vandring bland ekar och blomsterprakt förbi en liten by med ovanlig sadelkyrka.

När vi kom fram till Aljucen tog vi in på ett trevligt Casa rural. Daer fanns redan två danska damer och en fransyska som vi diskuterade vägen med. I byn finns en internetpunkt, nämligen på pensionärshemmets bibliotek. Eftersom hemmet var stängt sitter vi nu på en trottoarkant utanför och lånar deras öppna nät.

Dagens limerick:
En buddhist gick förbi Aljucen,
och tänkte: Det här slår ju Zen.
På kyrkan han glana,
och missa' Nirvana.
Till stork han förvandlades se'n.

14 maj Torremegía 28 km

Vi gick till Torremegía. Det var den tråkigaste dagen hittills. Platt, spikrak grusväg, som var romersk till sin sträckning. Längs vägen vin, vin, vin och ett fåtal olivträd. Ont om fåglar och andra djur. Visserligen sol större delen av vägen men en iskall nordan gjorde att vi gick i tröja och regnjacka mot vinden. Ett litet äventyr var att caminon var översvämmad på ett ställe och vi fick klättra upp på järnvägsvallen intill och gå förbi på den förbi den översvämmade sträckan. Sedan kom vi fram till Torremegía som var en riktig håla. Första stället där det inte gick att få en fino! Däremot rödvin som hälldes upp ur en whiskyflaska.

Ett problem var att vi inte visste om det fanns någon övernattningsmöjlighet i Torremegía. Då läste vi en diskussion på nätet om just detta. Den ena parten hävdade att det fanns ett hotell och ett pilgrimshärbärge och att härbärget smutskastade hotellet. Den andra parten i diskussionen hävdade att härbärget var mycket bättre. Eftersom vi är allergiska mot att sova i sovsal med folk som rusar upp kl. 05.00 för att hinna först till nästa härbärge valde vi hotell. Det var lite speciellt. Det fanns inget varmvatten i handfatet, men väl i duschen. Det fanns TV men det gick inte att sätta i kontakten. Middagen var ganska usel. Men, det var billigt. 30 euro för rummet, inklusive frukost och middagen med hel meny och vin och vatten gick pá 16 euro. Vid frukosten fick vi av en annnan pilgrim dessutom höra att det fanns ytterligare ett nyöppnat härbärge som finansierats av EU och som skulle vara alldeles utmärkt. När den pilgrimen frágade pá hotellet om detta härbärge fick han svaret att det var stängt??? Om nágon som läser detta någonsin kommer till Torremegía rekommenderar vi detta albergue, Via de la Plata som ligger vid kyrkan.

Dagens limerick:
På vandring i Estremadura,
två pilgrimer blev ganska sura.
Allting var platt,
hände inte ett skvatt.
Mot vinden extrema de kura.

13 maj, Villafranca de Los Barros, 21km

Vår vilodag igår var mycket kall. För att inte frysa ihjäl gick vi från bar till bar.
Den 13 maj började med adjö till vårt mysiga hotell vid Plaza Grande och därefter en sakta stigning under blå himmel och en sval morgonvind. Vi flankerades av höga stängsel, vilket kändes skönt med tanke på alla hungriga stora hundar som skällde på oss. Väl uppe på toppen hade vi en milsvid utsikt och där nere väntade Dos Santos de Mainona, som en gång för 600 år sedan var en viktig plats för Santiago-riddarna, en riddarorden i stil med Tempelherrarna. Kyrkan hade en fin port och gick man igenom den fick man syndernas förlåtelse. Så det gjorde vi för säkerhets skull. Därefter gick vi raskt till närmaste bar och drack kaffe.
Nu tog det slut på hus, människor, husdjur och gödseldoft och i stället blev det olivträd, mandelträd och vinrankor. Vi hörde härfågelns poo-poo-poo och såg harar. Karin kände blomdoft. Vinden blev allt kallare och solen sporadisk. Vi fick gå i rask takt för att hålla värmen. Lunch under olivträd med fantastisk jamon.
Väl framme i Villafranca tog vi in på Hotel Diana.

Dagens limerick:
På väg mot Villafranca
Vi två sågs stilla vanka.
Ju mera vi vaggade,
Dess mer blev vi taggade.
Och tänkte: i kväll blir det anka.

11 maj, Zafra 27km

Började gå efter frukost på ännu en bullrig bar. Allt var som vanligt. Våra frukostar består av te, juice och två rejält stora vita rostade bröd som tar tid att tugga med marmelad på. Vi kom ut på en trevlig och lättgången väg, 6 km till nästa by, där det bjöds pà tillfälle till kaffe. Kyrkan i byn var intressant och den skulle öppna kl 11, så vi satte oss att vänta. Ingen kom och öppnade. Efter 20 min skrev vi ett ilsket meddelande på spanska, som vi lämnade i kyrkporten. (I Zafra fick vi veta att vi skulle ha gàtt till kommunhuset och frågat efter en nyckel.) Efter byn fortsatte vägen rakt norrut, lika behaglig som förut. Men plötsligt dök en överraskning upp - en översvämmad bäck. Vi tog av oss skorna och Johan balanserade i vattnet på några utlagda stenar, först en gång, lämnade sin ryggsäck och återvände för att hämta min. Sen tog jag mig över, skräckslagen för att ramla ner i den strida strömmen, men lotsad av Johan. Peppade av äventyret fortsatte vi snabbt framåt på vägen till nästa vadställe. Där fick vi se hur andra gjorde för att ta sig över. De gick rakt genom vattnet med skor och allt pà ... Det gör man inte så gärna med läderkängor. Lunch intogs liggandes på rygg i solsken. Härligt och vilsamt. Annars har vädret varit mycket omväxlande moln och sol och en kall nordan. (Flygplatser i Spanien har stängts igen pga askmolnet.) En by till och sen var vi framme i Zafra. Staden är mycket charmig med vackra torg med arkader runt om. Men - det finns inte längre nàgra tvättomater här, tecken pà standardhöjning kanhända? Handtvätt gäller. Men det finns ett mycket bra Internetcafé. Vi passar på att skriva in allt vi missat. Middag (Cena) serveras först efter kl 21.30. Vi åt en fantastiskt god fläskfilé fràn en av dessa välmående grisar som vi sett. Mycket annorlunda smak.
I morgon tar vi en vilodag här. Fötter och ben är lite trötta.

Dagens limerick:
På sin vandring glad och käck,
pilgrim känner plötslig skräck.
Bäcken strid och djup,
omgiven av stup.
Plums! där satt han på sin häck.

10 maj Fuente de Cantos 25 km

Kom i väg sent sedan Johan varit ovanligt förvirrad på morgonen. När vi kommit i väg började regnet och det regnade kraftigt ett slag, följt av växlande molnighet. I dag kom vi in i Estremadura frán Andalusien. Det märktes bl.a. genom att underlaget ändrade karaktär och blev mer sandigt än lerigt och därmed mer lättgånget i regnväder.
Lunchen bestod som vanligt av skinksmörgás och ostsmörgås. Vi har ätit stora mängder skinka, men det är inte så konstigt. Dels är det gott och dels ser vi hela tiden "levande skinka" under korkekarna. Dessutom är det förhållandevis billigt. På en smörgás som i och för sig kostade 40 kr, kändes det som om de hade lagt på 200 kr jamon av underbar kvalitet.

Vi ställdes inför ett par vägval där vi tror att vi valde rätt första gången och fel andra gången. Lite synd att det ska finnas alternativa vägar och att olika organisationer inte kan samarbeta om en väg. Vid det andra vägvalet, dá vi valde att följa de gula pilarna som är den vedertagna markeringen, fick vi först göra en vid sväng och sedan hamnade vi pá asfalt under de sista tre kilometrarna. Vi blev rejält trötta och fick problem med sugen.

Dagens limerick:`
På Camino i Estremadura,
kan pilarna pilgrimer lura.
Vägen blir längre
och skorna allt trängre.
Inte konstigt att vi två blev sura.

9 maj Monesterio 22 km

Än en gång slog El Real decibelrekord. Den här gången under frukosten. Fascinerande hur spanjorerna kämpar för att kunna överrösta kakafonin, och som regel lyckas. Vi försökte inte utan hade en rätt tyst frukost.
Kl 9.15 i väg. Vädret var mulet och svalt och vägen var ganska kladdigt lerig pá sina ställen. Inom loppet av en halv timme passerade vi två borgruiner, som hade byggts som försvar mot portugiserna. Kul, för det är lite tunt med kultur och historia hittills. Plötsligt, när vi skulle passera under en motorväg dök det upp något som Karin saknat svårligen, nämligen en möjlighet till kaffe. Det var en stor nybyggt hotell/restaurang vid motorvägen. Karin och jag var mycket udda i lokalen. Ryggsäckar, leriga kängor och allmänt svettiga bland alla charterbussresenärer. Men kaffe blev det!
Efter trevlig vandring i eukalyptusskog och en ovanligt skön lunch där vi faktiskt kunde sträcka ut oss, såg vi att det mulnade på och vi fick brått i väg. Kraftig regnskur och på med regnkläder. Det var en lång stigning och frågan är om regnkläderna blev blötast inifrån eller utifrån. Sammantaget var det emellertid en lätt och behaglig vandring.

Dagens limerick:
I Monesterio pá en bar,
en pilgrim plitar li-me-ri-kár,
men rytmen är svár,
han sliter sitt hár.
Han har nästan inget alls kvar.

I Monesterio på en bodega,
en pilgrim på limerick sågs knega,
men rytmen är svår,
han sliter sitt hår.
Ur detta han ville helst fega.

8 maj El real de la Jara, 15 km

Följande dag var fredsdagen som vi firade med att vara sams hela dagen. Det var en trevlig och omväxlande promenad. Härfåglar, tofslärkor, rovfåglar, gamar och storkar svävade över oss. Massor av kor, får, getter, grisar och höns strövade fritt i landskapet tillsammans med oss. Men nu var det noga med att stänga grindar. Ekskogarna dominerade med underbara blommor idag igen! Vi blötte skorna över tre bäckar. En plötslig brant stigning pà 115 meter sög musten ur Karin som hade gårdagen i beina. Vi fortsatte pà en smal stig fram till Jara. Efter att ha hittat ett ställe att bo pà besökte vi en bar för sedvanlig öl. Vi blev överraskade av 33 pensionärer, alla gubbar, som spelade spel, lade patienser, tittade pà tjurfäktning och framför allt förde ett ohyggligt oväsen. Den här kvällen åt vi middag tillsammans med andra pilgrimer och blev bjudna pà Cava av ett par cyklister. Mycket lyckat!

Dagen limerick:
Över pilgrimen svävar det gamar
och paniken hans hjärta då kramar,
ty vägen är làng
och ynklig hans sång.
Det sägs ju att gamblick förlamar.

7 maj, Almadén de la Plata 30,4 km

Den 7 maj kom vi iväg lite sent. Vâr värd ville inte servera oss frukost förrän kl 8.15 och då högst motvilligt. Efter att ha inhandlat dagens lunch och vatten, gick vi ut pâ en vacker landsväg med massor med blommor - kända och okända - i blå fält, röda fält, gula fält etc. Vi sâg ingen bebyggelse, men massor med staket och grindar. (Kommersen med staket och taggtrâd slår nog rekord i Spanien). Efter 17 km vek vi av in i en stor nationalpark, Parque National del Berrocal. Här mötte oss mängder av korkekar, som efter ett tag byttes ut mot pinjer och eukalyptus. Nu var vandringen rätt ansträngande med mycket upp och ner. In i en vacker hage med mànga snälla kor och en snäll tjur som tittade làngt efter oss. Vid ett vattendrag sprang rapphönor. Dagen avslutades med en brant stigning pà 90 meter som vi klarade med många pauser, för att sedan gå brant 90 meter nedför. Det var lite darrigt efter 29 km i benen. Vi tog in på ett fräscht hostal och njöt av en risrätt med - rapphöna.



Dagens limerick:
Till Almaden de la Plata,
går inte dom som är lata.
Tre mil utan bar,
Ingen plats som kaffe har.
Då blir vi lätt desperata.

6 maj, Castilblanco de Los Arroyos

En bullrig natt! Till att börja med så vann Sevilla i fotboll och baren exploderade av glädje! När det dessutom var tung trafik utanför fönstret blev det si och så med sömnen. Därefter blev det den första egentliga vandringsdagen (20 km). Det blev sedvanlig vägkant till att börja med men så småningom kom vi ut på landet. Det var perfekt väder - 20 grader och sol. Vi befinner oss nog i Europas vackraste hörn just nu, vad vädret beträffar. Lunch under ett olivträd och en oerhörd blomprakt. Storkarna börjar bli många. När Johan tittade upp och såsg en stor fåfgel sade han: Det var bara en stork.



Vi kom så småtningom fram till Castiblanco de Los Arroyos. Trevligt hotell och vi fick en terass med vidunderlig utsikt. Vi blev av värden körda till en restaurang 200 meter bort. Det var hans restaurang så han ville var säker på att vi inte kom bort på väggen. Vi blev serverade av en man som såg ut som Anthony Quinn, lät som Anthony Quinn och vi förstod inte ett ord av vad han sade. Det verkade inte bekymra honom. Han pratade på trots att vi såg ut som fågelholkar. Vi blev i alla fall serverade jordens största kalvkotlett, säkert 500 g, och dito kalventrecote. Estupendo, som vi säger. Dessutom serveras inga grönsaker till maten i det här landet.

Dagens limerick, tillägnad en som störde vår nattsömn:
I Castilblanco där levde en hund.
Han ville blott skälla var stund.
Ja, särskilt om natten,
han skällde som katten,
så ingen i staden fick sig en blund.

Nu är det dags att ta itu med bloggen igen. Det här är det första inlägget som vi skriver på iPaden. Därför blir det si och så med prickar och ringar. Vi hoppas att det går att läsa ändå.
Vi fick problem med att hitta Internet-ställen som var öppna och på ett bibliotek där vi kunde komma upp på nätet hade de lagt sådana restriktioner att när jag försökte komma in på Dagens Nyheter, blev jag nekad med motiveringen att jag försökte komma in på en sida med olämpligt innehåll. Detta gällde även i högsta grad Blogspot!

PS Å,ä, Ö har rättats till senare.

5 maj, Guillena, 12 km

Vi har gàtt vår andra etapp till staden Guillena (12 km). Vi är glada att de första etapperna är så korta att vi hinner vänja oss i lugn takt. Dagens vandring började återigen pà en hårt trafikerad väg som bitvis kändes livsfarlig, för att efter 1,9 km vika av in på en liten vandringsväg, spikrak i 7,5 km i ett vackert böljande landskap nästan helt utan skuggande träd. Tur för oss att det är ganska svalt och att nordan blåser!

Vägen kantades av blommor och många spännande fåglar sjöng intensivt. Storkar vakade över sina bon högt uppe i elstolpar. Tre gànger fick vi vada över vattensamlingar efter de stora skyfallen i april. Nu känns det som vi verkligen är pà väg!

Framme i Guillena var allt stängt, inte en bar öppen - SIESTA! Det var som en Hollywoodfilm där Clintan kom in fràn höger. Johan var Clintan. Men på hotellet serverades välkyld öl.

I morgon trappar vi upp, 20 km och 350 meters stigning väntar.

Dagens Limerick:
En pilgrim kom fram till Guillena
Hon kom i aftonen sena
Hon utan söl
tog sig en öl
Och ölen gick rakt ner i bena.

4 maj, Santiponce, första etappen, 16 km

Ultreia!
Efter obligatorisk packningsfrustration kom vi så i väg. En sval och blåsig morgon följde vi de gula caminopilarna genom Sevilla. Vi gick över floden Gualdaquivir på bron Isabella II.

Pá bron Isabella II
en pilgrim glad syntes vandra.
Hans "finos" blev många,
hans steg ej sá långa,
likt floden han börja' meandra.

Efter detta mellanstick blev det en dagsetapp pá 11 km som inte bjöd pá så fin vandring. Däremot frestades vi till en kaffepaus på ett café som hette La Tentación. Sedan gick färden genom byn Camas och ut genom industriområde längs en hårt trafikerad väg där det var si och så med plats för vandrare.

En bra första etapp och sedan kom vi fram till Santiponce för att tillbringa eftermiddagen med att se på Italica, en romersk stad som är mest känd för att härifrán kom Trajanus och Hadrianus. Inte Pompeji-klass men intressant ändå. Som så många romerska städer plundrades Italica på byggmaterial för omgivande städer och monument. Bland annat användes pelarna från staden till den stora moskén i Cordova.
Eftersom vi nu ännu inte får ordning på iPaden sitter vi nu i byns pensionärshus
och skriver pá deras datorer.

Det drar ihop sig till middag och vi slutar som sig bör med dagens limerick:

En pilsk liten farbror från Camas,
satsade allt pá att kramas.
Till slut sa hans fru:
Vet du vad, hörru du,
det är skönare utan pyjamas.

Sevilla

I morgon börjar vàr vandring. Vi har nu fyllt magarna med tapas sà att det räcker i flera veckor.
Sevilla är spännande. Katedral, Alcázar, flamenco, procession med santa Maria som avslutning pà feria de avril och inte minst posten har vi upplevt (45 min för att köpa ett frimärke!) En stackars kassör gjorde ett kardinalfel. Han tryckte pá fel knapp och tryckte fram nummerordningen frán 90 till 150 med en tryckning. Vilken upprorsstämning när 60 förbigángna spanjorer skulle göra upp med honom! Inte kunde han trycka tillbaka heller.
Johan har rakat sig! Karin tycker att han ser ut som ett barn i ansiktet. Så enkelt var det! Lugn, bara lugn, nu ska det få växa.

Första dagens limerick:

Det var en dansös från Sevilla,
i flamencon hon visa sin vilja.
På rumpan hon krängde,
och på kjolarna svängde,
med klappret hon spräckte en tilja.


Vi har ocksá varit i Cordova. Där ság vi den fantastiska moskén!

Tredje dagens limerick:

Hör klagan från tjommen från Cordova.
De´e bara dom rika som får då, va´.
På tapas de frossar,
på cigarrerna blossar.
En annan får bara korv då, va´.

Arlanda

Efter mànga svàrigheter har vi äntligen hittat ett Internetkafé! Här kommer det vi skrev redan pà Arlanda:
Nu sitter vi och reflekterar över en öl. Det börjar som det ska för en pilgrim, nämligen med en passande mängd prövningar. Planet är en timme försenat och om det inte gàr mycket fort eller vàrt plan i Barcelona väntar pà oss ska vi tilbringa en natt i Barcelona. Det är inte sà kul som det làter, för planet nästa morgon gàr klockan sju.
Nästa prövning blev adressändring. Posten hade lovat oss blanketter som aldrig kom fram. Dà sa de att det kunde vi ordna eftersändningen pà Postens företagscenter pà Arlanda. Sà det var bara att ge sig ut pà jakt efter det. Vid info-deskarna pà Arlanda kände man pà sin höjd till att det skulle visst finnas ett, men var ...? Efter mycket letande lyckades vi hitta företagscentret som bestod av ett antal postboxar. Inte en själ sà làngt ögat kunde nà. Tur att vi hade den där extra timmen! Tur nr 1.
...
Väl pà planet fick vi tag pà en flygvärdinna för att klara ut hur det skulle gà i Barcelona. Det är ingen fara sa hon. Det är det här planet som ska flyga vidare till Sevilla. Tur nr 2.
...
Sent omsider installerade pà det sköna hotellet. Dags för middag! Klockan är 11. Spanska tider med en gàng.

Ps. Adressändringen fixade sig med hjälp av en mycket trevlig person pà adressandring.se