Värmen är här! Ännu inte stekhett så allt är mycket lättare.
Vi gick ut ur Merida förbi den vackra akvedukten. På vägen passade vi på att köpa vatten och Karin fyllde sin vattenbehållare utan att ta upp den ur ryggsaecken. En stackars spanjor gick förbi och det enda han såg var att hon hällde vatten rakt ner i ryggsäcken. Han stannade, stirrade och gick sedan raskt in på baren. Lite dåligt med pilar men vi hittade ut till en asfalterad cykel- och vandringsväg, som slet på fötter. Den var målad groen, kanske för att vi skulle tro att vi givk på gäes. Vi kom fram till Embalse de Proserpina, som en gång var den största vattenreservoaren i det romerska Medelhavsolmrådet.
Fördämningen var i sig en mur som var ca 500 m lång och 25 m hög. Romarnas ingenjörskonst imponerar hela tiden. Nu var det ett utflyktsområde. Man höll dock på att bygga om så pilarna hade försvunnit. Vi gissade vägen och gissade gudskelov rätt. Det är alltid nervöst när man inte sett pilar på länge och börjar fundera på att gå tillbaka. När man då för syn på en pil känns det genast mycket lättare. Till slut efter 10 km lämnade vi asfalten för en underbar vandring bland ekar och blomsterprakt förbi en liten by med ovanlig sadelkyrka.
När vi kom fram till Aljucen tog vi in på ett trevligt Casa rural. Daer fanns redan två danska damer och en fransyska som vi diskuterade vägen med. I byn finns en internetpunkt, nämligen på pensionärshemmets bibliotek. Eftersom hemmet var stängt sitter vi nu på en trottoarkant utanför och lånar deras öppna nät.
Dagens limerick:
En buddhist gick förbi Aljucen,
och tänkte: Det här slår ju Zen.
På kyrkan han glana,
och missa' Nirvana.
Till stork han förvandlades se'n.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar