22 maj Casar de Cáceres 11 km

Vi tog en liten sovmorgon, eftersom det var så kort vandring som väntade. En enkel vandring över böljande fält. En kort fotpaus med årets första nektarin. Läskande!
Snart kom vi in i stan och fick en kopp kaffe. Vi tog in pà stadens pilgrimshärbärge. Tyskarna, som håller ungefär samma rytm som vi, var redan där. De ska se Bayern München spela mot Inter. Därefter ska de ta en vilodag. Lunchen var vår bästa Ensalada mixta hittills. Därefter började prövningarna. Först letade vi reda pá stadens internet-punkt, som var biblioteket. Det var stängt, men vi hängde utanför och snyltade på nätet. Vi var inte ensamma. Det kom en snubbe och parkerade utanför och satt med datorn i knät och surfade. Värmen steg snabbt och vi satte oss därefter på ett kafé för att få lite vatten och skugga. Vi blev då vittne till ett upprörande djurplågeri. En man band sin hund vid en stolpe i full sol och gick sedan in på baren. Hunden skällde desperat. Ägaren hängde kvar i baren och struntade i hundens ynkliga skällande. Vi gick vidare till nästa bar. Vad ska man göra när man uttömt ortens sevärdheter pá en halvtimme? I alla fall bjöd den baren på fascinerande skådespel. Ortens skönheter försökte dra till sig karlarnas intresse, men dessa använde alla sina krafter till att överrösta varandra och popmusiken som dånade ur högtalarna. Dessutom fanns det två TV-apparater som båda stod på. Ljudnivån och miljön var fullständigt barock!
Därefter var det dags för middag. En hel dags väntan utan egentligen något att göra är priset för att gå på förmiddagen för att undvika hettan. Vid lunchen sade den trevlige unge man som då hade hand om stället att middagen serverades från kl 20, vilket är tidigt med spanska mått mätt och passade oss perfekt. Kl 20.30 gick vi in och frågade men då hade en äldre surputte tagit över. Han ryckte på axlarna och sade att kanske skulle det bli kl 21, men det var inte alls säkert. Då blev Johan förbannad, slog näven i bardisken och gick därifrån. Först dagen därpå påpekade Karin att vi inte hade betalt det glas vin och vatten som vi redan hade druckit. Pinsamt men också lite rätt åt dem. I alla fall gick vi tillbaka till "decibelbaren" och åt en ovanligt torftig middag. Kronan pá verket var att pommes frites serverade med massor av ketchup och majonnäs på! Inte heller kunde jag få ortens specialitet, en krämig fårost som heter Torta de Cáceres.
Måttligt glada tog vi oss till härbärget. Det positiva var att det var gratis och att det bara var tre personer till. Vi hade en sovsal för oss själva, men utan dörr. Alberguet låg vid stadens torg och eftersom det var pingstafton var det fest hela natten. Eftersom det dessutom var ca 30 grader varmt kunde vi inte stänga fönstren. Sömn blev en bristvara och vi sov ovanligt illa. Ändå var det inte svårt att stiga upp vid 6-tiden och lämna Casar bakom sig.

Dagens limerick:
I Casar där gives en Torta.
Ät av den och du kommer till korta.
En ost gjord från får
och utmärkt du mår.
Men den beckar igen din aorta!