Väckning 06.00. Det var kallt, kallt, kallt. Man försökte flytta de få mattorna så att man slapp sätta fötterna på golvet. Karin lade toapapper på toasitsen så att hon inte skulle få frostskador i rumpan. Vi satte på alla kläder vi hade för det var knappta några plusgrader ute och en svinkall nordan. Efter ett tag kom Karin på den briljanta idén att vi skulle sätta varma sockor på händerna som vantar. Vi kom ut ur sta'n och upptäckte att kylan och blåsten inte bara innebar nackdelar. Det var gnistrande klart och vyerna helt fantastiska. Vi gick på en ås och hade mil efter mil av blånande berg, långt in i Portugal. Genom 4 pyttesmå byar där man inte förstod hur någon kunde leva där. På höger sida öppnade sig byn över en damm, stor, flikig och mycket blå.
Vi steg så sakteliga och nådde till slut högsta punkten, ca 1330 m, där vi kunde se ner på Campobecerros, där kaffe och lunch väntade. Skarpt ner, men inte så farligt i torrt väder. Lunchen bestod som så många gånger förr av bocadillo med jamón, men med gårdagens baguette. Johan bestämde sig för att nu hade han ätit tillräckligt många sådana.
Efter lunchen en stigning för att sedan ta sig ner ett antal hundra meter. Det var dock en civiliserad nedstigning och när vi kom ner var vi ganska styva i korken och tyckte att 33 km nästa dag skulle vara en lämplig utmaning. Till yttermera visso fanns det inget alternativ till alberguet i Laza. Det var dock OK, men det fanns inga filtar, och vi behövde bara dela rum med ett ungt tyskt par. Middag intogs på en trevlig bar och vi blev placerade tillsammans med några fransmän. Trevliga och trevligt att prata franska.
Dagens limerick:
Två pilgrimer kom till Laza
Såg fram mot natten med fasa.
Det fanns ingen filt,
I sängen blev vilt.
På så sätt de fixa en brasa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar